Köpenhamnstrilogin (Barn, Ungdom, Gift) av Tove Ditlevsen

Vi läste alla tre böckerna i Köpenhamnstrilogin eftersom de nyligen getts ut som två böcker. Det är inte nya böcker - de utgavs första gången på sextiotalet men har kommit i nyöversättning under 2022. 

Vi undrar varför kvinnors bedrifter, till exempel författarskap, verkar upptäckas så sent? Eller är det en renässans just nu av kvinnliga kostnärinnor, författarinnor, forskare, vetenskapskvinnor, drottningar till exempel som förtjänar lite mer uppmärksamhet? Vi förstår att Tove Ditlevsen antagligen fick mycket uppmärksamhet i Danmark när hon var verksam - men varför blir hennes ursprungsböcker plötsligt aktuella nu? Läser vi dem med nya ögon kanske? Knausgård skriver ju på samma sätt idag och får enorm genomslagskraft, även utanför sitt hemland. 

Böckerna är självbiografiska och hon framstår som en ganska osympatisk men smart person. Hon har ett enormt driv, hon bestämmer själv i en tid när kvinnor blev bestämda över. Det är väldigt öppet och sakligt och hon delar med sig av tankar och reaktioner som inte är så sympatiska och som man verkligen inte delade med vem som helst på den tiden. Hon är filterlös. 

Det är lättläst och rappt. Hon beskriver beroende och missbruk på ett oerhört realistiskt och hemst sätt. Vi diskuterar hur manipulativ hon var och om det är ovanligt för kvinnor? Eller att kvinnor erkänner öppet att de manipulerar. Det känns som ett manligt drag - som om hon vore en man. En man som vet vad han vill och inte stoppar för något - och trampar ner andra i sin väg. Helt egoistiskt och utan hänsyn till andra. Det är en sorts feminism antar vi. Hon är rakt på sak och hon skriver direkt och tydligt. Det är liksom självklart för henne. Hon tvivlade nog aldrig. 

En förebild för många kvinnor. Det var Köpenhamns Vesterbrokvinnor som slöt upp och följde henne till begravningen, hon skulle inte vara ensam. 

Ett fascinerande livsöde - nyttigt att läsa om även idag.

Betyg: 4,1 av 5

Nästa bok...

...blir Konferensen av Mats Strandberg