Dödssynden eller To Kill a Mockingbird av Harper Lee

En vattendelare. Vi diskuterade denna klassiker livligt under vår bokklubbsträff utomhus en stilla oktoberkväll. Som vanligt har en del av oss lyssnat, en del har läst, den del på svenska och en del på originalspråket engelska.

Ingen av oss hade läst den tidigare. Utgiven 1960, Pulitzerpriset 1961 och film med Gregory Peck 1962. En klassiker som fortfarande läses i skolan i många engelskspråkiga länder som en berättelse om tolerans och fördomar. 

Den utspelar sig i Södern i USA på 1930-talet och berättas av den vuxna Scout Finch. Hon berättar om sitt sexåriga jag och hur hon och brodern får uppleva klass- och rasmotsättningar, moral och det amerikanska rättsväsendet. I centrum finns deras pappa försvarsadvokaten Atticus Finch och en mystisk enstöring till granne - Boo Radley. 

Fadern Atticus har blivit något av en förebild för den gode, rättskaffens försvarsadvokat som avbildats i flera filmer och böcker och utmålas tveklöst som hjälten i boken. Nästan lite för bra. För amerikanskt. Helgonlikt. Och vi undrar. Om boken hade skrivits idag, hade huvudpersonen kunnat vara en kvinna istället? Harper Lee skriver denna bok tidigt sextiotal när rasmotsättningarna rasar i USA. Den är ett inlägg i debatten för allas lika värde. Oavsett om du är "white trash", med annan hudfärg eller kvinna. Om hon hade skrivit den idag kanske till och med hon kunnat göra Atticus till en ensamstående mamma som försvarsadvokat istället för att låta dottern stå för det feministiska perspektivet? 

Mycket har hänt sedan 1960 och vi hajar till över flera saker. Bland annat används n-ordet frekvent genom boken, och som uppläst ljudbok blir det väldigt konstigt att få det upprepat gång på gång i flera timmar. (Det har tydligen precis kommit ut en nyöversättning på svenska, men det är inte den vi har läst och vi vet inte hur de har hanterat detta i den.) På engelska används också språket som var politiskt korrekt då: man fick säga Negro men inte Nigger. Och det intressanta är att fastän Atticus värnar om allas rättigheter och att alla ska behandlas lika, så finns ändå en självklarhet i att visa grupper av befolkningen bäst håller sig för sig själva. För allas bästa liksom. Integration står inte högt på tapeten, men idén om den mänskliga godheten hålls högt. Och det är väl kanske här som en del av oss reagerar på att det känns för präktigt och omodernt för att ta till sig. 

Vi är dock överens om att både nu och 1960 var det uppfriskande att se hur en ensamstående pappa (han har så klart en svart köksa) låter sin flicka växa upp lika fritt som sin bror och inte får någon särbehandling. Och att det ändå finns något väldigt stort och viktigt i budskapet om att alla är lika värda, ondska kan finnas i en individ oavsett klass, religion eller hudfärg. Det handlar om vad som är rätt att göra, hur man försöker vara god, även mot människor som kan uppfattas som annorlunda och märkliga. Och det här temat har vi ju diskuterat flera gånger det senaste året i bokklubben. :)

Slutligen undrar vi om det finns böcker som är obligatorisk läsning i den svenska skolan idag? Inte som litteraturklassiker utan ur moralisk aspekt. Katitzi? Barnen på Frostmofjället? Kulla Gulla? Anne Franks dagbok? 

En läsupplevelse var det utan tvekan, och väldigt aktuell nu med Black Lives Matter rörelsen. Eller, det är ju faktiskt alltid aktuellt. 

Betyg: 3,7 av 5 (mycket pga en tråkig inläsning av ljudboken på svenska)

Nästa bok...

...blir God Jul : en berättelse av Jonas Karlsson. Det tyckte vi kändes mysigt nu inför julen. 

Kram på er, håll avstånd, håll ut, läs på och vi hörs snart!

Höllvikenfruarna

  

Odenplan av Daniel Gustafsson

Denna Augustnominerade bok (2019) utspelar sig under en dag i Stockholms innerstad, men handlingen flyttar sig sig fram och tillbaka mellan dåtid och nutid samt olika platser för att läsaren ska få en förståelse för huvudpersonens/mannens/pappans personlighet, historik och agerande.

Huvudpersonen följer sin son till skolan på morgonen men inser efter att de skiljts åt att han glömt ta med sonens vantar. Detta gör att han detaljerat i sitt huvud målar upp många olika mer eller mindre skrämmande scenarier kring sonens kalla händer och han beslutar sig för att gå och köpa ett par nya vantar, gå tillbaka och lämna dem på skolan. 

Boken är genomgående detaljrik och man får en förståelse för den arbetslöse huvudpersonens stressade och över-analyserande hjärna, men där tankarna och planerna inte mynnar ut i något, utan motarbetar honom så att han inte kan fokusera och får något ur händerna. Att köpa ett par vantar tar en hel dag och diska och duscha har han tappat bort.

Huvudpersonens promenad runt Odenplan i Stockholm för att få tag på ett par nya vantar leder oss genom hans detaljerad tankar till delar av vad som hänt i hans liv och varför han är just här just nu.

Men vi lämnar boken med lite för många frågor obesvarade och framför allt vad som hände nere i Pristina som drabbade honom så hårt. Vad fick vi inte reda på, varför blev han  sjukskriven? 

Det är en lite sorgsen bok om ett tillstånd, om en lågmäld man som försöker förstå, som inte riktigt har de resurser han behöver, som vill väl men det blir inte riktigt bra och han kan inte förstå och förklara varför. När vi träffar honom så bor han tillfälligt i en lägenhet och sonen är på besök och sover för första gången på länge. 

Språket är fantastiskt och bitvis filosofiskt men detaljrikedomen för hög på varje sida så man tappar momentum och känner att man stampar i sirap lite för ofta. Både på grund av detaljrikedomen men också för att mannens personlighet spär på denna känsla - ‘jamen kom vidare nu för guds skull’!

Huvudpersonen är skild från sonens mamma och kanske är boken skriven för att skildra storheten och segern i att få tillbaka en förlorad relation och vad en sådan förankring kan innebära. I detta fall relationen med sin son, och att ta små steg som ändå leder framåt mot godhet och lugn även om det går väldigt sakta för att skuldbördan ska lätta och kärleken återvända.

Betyg: 2,33 av 5 möjliga

Nästa bok blir...

...Dödssynden, eller To kill a mockingbird som klassikern heter på engelska, av Harper Lee från 1960. 

Sköt om er och glöm inte att varva bokläsningen med härliga höstpromenader! 

Höllvikenfruarna