Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

Vi ska börja med att säga att några av oss brukar konsumera böckerna som ljudbok och andra av oss som traditionell bok. En del av oss på engelska om det är möjligt, andra på svenska. I det här fallet har en av oss lyssnat på ljudboksversionen av den här boken, vilket ledde till en intressant diskussion. Häng med. :)

Språket. Det är ett fantastiskt språk. Skiftande, definierande, personifierande. Och att höra författaren själv läsa boken ger ytterligare en dimension till de olika karaktärernas språk. Det är nog det som allra mest definierar boken. Vid en författarträff efter Khemiris debutroman "Ett öga rött" - där han skriver hela boken på förortssvenska - kommer en äldre kvinna fram till honom och säger. "Men - vilken bra svenska du har lärt dig!"

Så när han själv läser upp sina texter gör han det genom att gestalta sina karaktärer fullt ut. Han använder olika röster och olika språk - och det går fort. Nästan för fort. I början är det svårt att hänga med vad som händer och vem som säger vad. Fast så är det ju i boken också kom vi fram till.

Bokens berättelse är ett mysterium - vad är det som har hänt, och varför? Och vem är det som berättar? Vem är personen som intervjuar och skriver - "författaren"? Och vad har hen egentligen för relation till personerna i boken? Vi är inte säkra på att vi får svaren - vi hade alla lite olika teorier och just detta gör att boken blir oerhört intressant. Att vi sitter och diskuterar olika vinklar på hur vi har uppfattat hela berättelsen. En teori som vi diskuterade är om något i boken verkligen är på riktigt? Ingen verkar tro att riktigt allvarliga saker kan hända - alla är lite så där tonårs-blasé och övertygade om att allt ordnar sig.

Själva storyn i sig är inte speciellt intressant eller spännande, det är ett ganska vanligt liv som gestaltas - det är samtalen och språket som gör det spännande. Att karaktärerna definieras av sitt språk och vad de säger - inte av vad de gör. Alla bryr sig om vad alla andra tycker och tänker och det ältar de. Väldigt definierande att de kan lägga så mycket fokus på om ett mess har två eller tre punkter och vad det skulle kunna ge för signaler... Fascinerande. Och att kunna driva en hel bok framåt på detta tycker vi är oerhört skickligt. Ett fint stycke bok helt enkelt.

Betyg: 4 (ljudboken får 5 för författarläsningen)

Nästa bok blir...
...Den svavelgula himlen av Kjell Westö.

Ha en skön läshöst så ses vi i december!
Höllvikenfruarna

Ett djävla solsken: en biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer

En hajpad bok. Med ALL rätt! Alla borde läsa den - vi förstår att den vann Augustpriset 2017. Varför har vi inte vetat mer om Ester Blenda innan. Hur kan en sådan person glömmas bort?

Men det är inte bara det som berör. Boken är skriven på ett väldigt bra sätt - inte dramatiserad men nästan. Utifrån kort och filmer kan Bremmer beskriva Ester Blendas liv och äventyr så levande så att det känns som om man är där. Hennes tolkning blir levande - en trovärdig tolkning av hur det kan ha varit. Stilen känns igen från bland annat I skuggan av ett brott av Helena Henschen och Expeditionen av Bea Uusma. Ett lyckat grepp för historiedokumentärer och biografier. De av oss som lyssnade på ljudbok känner sig dock lite snuvade på bilderna. De berikar den tryckta utgåvan.

Men åter till hur hon kunde glömmas bort? Hon var ju oerhört populär och spridd, och umgicks med eliten i Stockholm i början av 1900-talet. Hon skrev tre populära barn- och ungdomsböcker och allt detta föll i glömska. Är det för att hon drabbades av alkoholism och dålig hälsa - var framgången så skör? Eller är det för att hon var just kvinna och vid den tiden?

Vi lider med Ester Blenda i boken. Vi lider med henne när vi ser hennes rastlöshet och hur dåligt hon mår. Vilken skillnad om hon hade levt idag. Eller? Varför mår begåvade människor så ofta dåligt? Nu hjälpte det ju verkligen inte att hon inte kunde leva ut sin kärlek - hon verkar ha varit helt beroende av sin bror och sin familj. Hon återkommer ständigt till dem. Och de ställde upp och beskyddade.

Men det här ständiga sökandet efter kickar - det gör en människa svår att leva med. Idag hade hon säkerligen diagnosticerats med någon ADHD-relaterad sjukdom. Som går att leva med när man är ung, men som blir svårare ju äldre man blir.

Det är svårt att greppa hur länge sedan detta var. Hur otroligt tidigt hon var ute. Kvinnor hade inte ens rösträtt. Hur var det att leva bland det och försöka göra sig en karriär? Och hur galna saker gjorde hon  inte? Det är svårt att förstå. Vi är tacksamma för att få ha gjort bekantskap med Ester Blenda, med en bit av det tidiga 1900-talets historia i Sverige. Snyggt levererat av Bremmer.

Betyg: Stark fyra

Nästa bok blir...
...Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri.

Höllvikenfruarna

RÖK av Dan Vyleta

Det är lika bra att vara tydliga direkt - det här var inte alls den sortens bok vi trodde det skulle vara. Vi gick på den kommersiella beskrivningen på omslaget: "...Rök fyller luckan efter Harry Potter och Philip Pullmans Guldkompassen." Referenser ges till Dickens och "...Rök är en beroendeframkallande kombination av thriller, fantasy och historisk roman med en nypa skräck."

Det lät ju bra, men boken lever väl inte riktigt upp till det. Några av oss orkade inte ens läsa ut den. Tyvärr ett ganska förutsägande språk med en massa onödiga ord och beskrivningar. Nästan lite högtravande och gammeldags skrivet. Lite... pretentiöst. Och knappast "en nypa skräck".  Och absolut inte Harry Potter - det handlar om två skolpojkar och en flicka om det skulle påminna om Harry Potter.

En väldigt lång bok med många ord som handlar om kampen mot det smutsiga, mot ondska och åtrå som materialiseras i form av rök från kroppen. De som ryker är dåliga människor. De som lyckas bemästra röken blir herremän - de som ger sig hän eller som är skrupelfria kommer ingenstans. Och så en misstanke om att det finns ett botemedel. Som ju blir oerhört värdefullt. Jakt på det och lite onda och goda människor på vägen och de tre ungdomarna som letar sanningen. Kunde varit spännande men blev lite tjatigt och för komplicerat.

Men kanske undervärderade vi boken ändå. För i författarens tack nämns tankar kring Dickens och att detta är en bok om nutiden, en reflektion av oss själva och att den till viss del kan uppfattas som politisk. Då började vi se den ur en annan synvinkel - som en metafor för något annat - något djupare. En lite intressant tanke kring synd och moral och vad som skulle kunna hända om den stora massan släpptes lös och fick ta över det som få rika besitter, rättfärdigar och kontrollerar just genom att förmedla tankar om moral och etik. Rätt och fel. Det kanske fanns ett korn av något intressant här ändå. Men det skulle man haft med sig i början av boken - den såldes in som något annat och fick då ingen chans.

Betyg: 2 (knappt)

Nästa bok blir...
...Ett djävla solsken: en biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer.

Höllvikenfruarna

Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer

Oj, vad många känslor denna bok skapar; tumult, maktlöshet, relationer som går till spillo... Vilken omtumlande upplevelse. Man måste läsa sakta. Vem är det som pratar nu? Det är komplicerat uppbyggt. Och ur ett barns perspektiv. Vad är sant - vad är upplevelse? Är huvudpersonen översmart eller lever i en egen värld?

Skruvade verklighetsuppfattningar och väldigt märkliga personer förekommer i denna bok. Man läser nästan med gapande mun. Ett besök i en 9-årings hjärna, hur han uppfattar allt som händer runt om honom. I en katastrofsituation. Och just därför kan inte vi förstå. Inte allt. Vi kan ana och försöka förstå vad det beror på. Men har vi alla pusselbitarna?

WTC. 9-11. Så många som upplevde det - både där på Manhattan men även genom TV-skärmar och webbsidor över hela världen. Hur hanterar ett barn detta? Det går ju inte att undkomma - det måste ju varit på skärmar och i tidningar överallt. Man har i efterhand sagt att många barn mådde väldigt dåligt av all exponering av händelsen. Tänk då om man förlorat sin pappa i denna extremt extrema hädelse...

Boken är skriven på ett mycket speciellt sätt. Man hoppar fram och tillbaka i historien, mellan pojkens berättelse och farmorns och farfarns. Sidorna är utformade på väldigt speciella sätt både med typografi och bilder och allt detta bidrar till förvirringen och mystiken. Är den här pojken en vanlig pojke? Eller har han någon diagnos? Eller är han i chock?

Och så är det alla genialiska trådar som hänger ihop - som gör att man drivs från sida till sida med känslan av att något nytt väntar runt hörnet för man vill förstå, man vill få nästa nyckel, nästa ledtråd. Det är oerhört skickligt skrivet. Till synes helt rörigt och osammanhängande - men med en röd tråd som långsamt träder fram mer och mer.

En bok som stannar hos en. En sorglig och stark bok - och väldigt originell. Ett lustigt sammanträffande var att en av oss helt ovetandes nämnde att boken påminner om en bok av författarinnan Nicole Krauss: Kärlekens historia. Nicole Krauss var tidigare gift med Jonathan Safran Foer...

Boken finns som film - men ärligt talat förstår vi inte riktigt hur man skulle kunna överföra den här läsupplevelsen till vita duken. Men det kanske går, ingen av oss har sett filmen.

Betyg: 4 (lite spridda betyg i gruppen)

Nästa bok...
...blir RÖK av Dan Vyleta.

Höllvikenfruarna

Never let me go av Kazuo Ishiguro

Först en ursäkt. Redovisningen av våra böcker har legat nere hela våren på grund av hög arbetsbelastning. Vi ber om ursäkt för detta. Vi har träffats och vi har läst böcker - men vi har inte hunnit uppdatera det här på bloggen. Nu kommer alla på en gång istället. Vi lovar bot och bättring under hösten. :)

En Nobelpristagare. Vi har inte för vana att alltid läsa årets pristagare men i år kände vi för det.  Vi valde Never let me go - utgiven 2005 första gången. Så den har några år på nacken.

Det är en dystopisk berättelse i samma genre som A Handmaid's tale - en framtid som handlar om mänsklighetens överlevnad och de saker som kan hända då. Hur människors uppfattning om moral och etik kan förändras under ett hot.

*SPOILER ALERT* - en hel del detaljer som vi pratar om avslöjas efterhand i boken, om du inte vill gå miste om detta bör du sluta nu och hoppa till betyget längst ner.
Just den här boken är skriven efter genmanipuleringens och kloningens genombrott och det är en bisarr, skrämmande berättelse. En avskalad, isolerad värld för en grupp barn och ungdomar. De har inte en aning om vad som händer utanför. Det tar ett tag innan man får en känsla för vilken tidsålder det är eftersom det i stort sett inte finns några saker och kläder knappt beskrivs. Och även när de blir vuxna och ska lämna skolan verkar de leva isolerat och i öar. De är verkligen annorlunda och de är inte till för att integreras i samhället. Det är obehagligt innan man förstår vad det hela går ut på. Och passiviteten och accepterandet av det öde som är deras.

I filmen som finns är det lite tydligare att de är livegna slavar som tillhör en myndighet/institution genom att hela tiden checka in. Detta är inte lika tydligt i boken - där förundras man mer över att de fortsätter att leva efter sitt öde även efter skolan. Skolan som är en stort experiment, där man försöker ge barnen en "normal" uppväxt och utbildning med kreativa uppgifter - något som man egentligen inte hade behövt kosta på dem pga deras användningsområde. Samtidigt är detta ju ungdomar som fungerar som ungdomar gör - beroende på omgivningen. Lite som Flugornas herre. Lämna dem ensamma och instinkter och drifter sätts i spel.

Just spelet mellan huvudpersonen och hennes väninna var intressant och vi drog paralleller till Elena Ferrantes böcker om väninnorna från Neapel och hur en ofta är dominerande och genomrutten men som spelar på beroendet hela tiden. Annars känns det att boken har några år på nacken, genmanipulering känns inte lika skrämmande och nytt idag. Eller?.. Vi tänkte även på Karin Boyes Kallocain som vi läste tidigare - hur man kan ta ett nytt samhällsfenomen inom vetenskapen och tolka det in absurdum. Frågan är om tanken är kommersiell eller filosofisk? Sara Danius har sagt så här om Ishiguro:

"Han är lite grann som en blandning mellan Jane Austens sedekomedier och Franz Kafkas absurdism. Blandar man det här lite grann – inte mycket – har man Ishiguro i ett nötskal."

Betyg:
Akademiskt hantverksbetyg: 5
Läsupplevelse: 3 (den kändes lite omodern)

Nästa bok...
...blir Extremt hög och otroligt nära av Jonathan Safran Foer

Höllvikenfruarna

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Omskakande. Tänkvärt. Diskussionerna efter att ha läst denna bok var intensiva.

Språket. Målande utan att vara för mycket, vardagligt men ändå beskrivande. Det gillades. De som lyssnade som ljudbok sade att det var intressant med svängningarna mellan amerikanska och svenska och alla de olika dialekterna.

Det är mycket fakta och research som ligger bakom boken - inte bara egna reflektioner och intervjuer med familjemedlemmar och andra släktingar. Detta är dock insprängt på ett effektivt sätt utan att det känns som reportage - det här är äkta känslor, personligt och nära. Ett sätt att försöka förstå - inte bara sin egen historia utan ett större sammanhang kring ursprung, etnicitet och sociala grupperingar i USA. Och till viss del i Lund, Sverige.

Det vi slogs av var hur verkligt det blir när Jason kan se med både vita och färgade ögon på en situation. Hur det inte är självklart att han identifierar sig som svart när han åker runt i Södern i USA, men hur han ändå kommer att bli bemött och dömd utifrån sin hudfärg. Så naiva vi kan uppfattas här som vita personer i Sverige, så långt ifrån den verklighet som Jason beskriver. Kan vi ens förstå hur ytligt och direkt särbehandling kan vara? Som när Jason, aningslöst, tar med hem en bomullstuss från en plantage i Södern som minne och pappan blir väldigt upprörd. (Hade man tagit med en bit av en Auschwitz-barack hem?) Han gör själv en resa och blir mer och mer medveten. Det kommer en snygg passage i slutet av boken när det går upp för honom att hans egen farfars bror faktiskt plockade bomull i början av 1900-talet. Det är inte längre bort - och så mycket av strukturerna lever kvar.

Är det därför en reklamkampanj från H&M med en liten kille med en tröja vars text "Coolest monkey in the djungle" kan bli ett sådant uppror? Ingen i Sverige anade något? Eller var företaget helt enkelt för homogent och inte tillräckligt globalt kompetent att avgöra om en marknad skulle kunna ta illa upp?

Vi undrar lite varför det inte inte är fler bilder med, när de verkar ha gjort ett slags reportageresa. Men kanske används det i föreställningen med samma namn? Där verkar i alla fall musiken ta en stor plats, och det gör den så klart i boken också. Både historiskt och i nutid av minoritetsgrupper och som uttrycksmedel för orättvisor och social tillhörighet. (Vi har bokat biljetter och ska gå och se den i Malmö i mars.)

Hela bokens tema - hur man identifierar sig med, och förhåller sig till, en grupp är intressant. Vare sig det handlar om kön, klass eller ursprung. Han är duktig på att vara personlig men inte privat. Han beskriver precist hur det är att vara en produkt av sin omgivning, jaget i en samhällsstruktur. En sak som vi funderar över är att boken handlar väldigt lite om hans mamma. Men det kanske hade varit annorlunda om det hade varit hon som var svart?

Betyg: 4+

Nästa bok...
...blir Never let me go av 2017 års Nobelprisvinnare Kazuo Ishiguro.

Vi hörs!
Höllvikenfruarna

Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George

Nja. Denna bok lämnade oss lite konfunderade och uppretade. Den utgav sig för att vara så mycket mer än vad den var. Eller var vi på fel humör när vi läste den? Hakade vi upp oss på något i början som gjorde att vi inte kunde tillgodogöra oss resten? Eller har vi missuppfattat den?

Den började i samma stil som Igelkottens elegans, eller..? Var det bara vi som inbillade oss det? En romantisk Parisvåning - någon som lider - någon som är tyst. En annan person som också lider. Och är tyst och mystisk. Och så träffas de - och det blir nästan sex direkt. What? Vänta lite nu. Och sedan rasar det på - abrupta avsked, igenbommade rum, brevväxling ja, allt som känns tidigt 1900-tal. Men det är ju i nutid... Hela tiden får man känslan att det inte går ihop - det är ju bara att lyfta telefonen och ringa liksom. Men det ska lidas och ältas. Och vara svårt. Det känns som en omodern historia som utspelas i nutid.

Och huvudpersonen som beskrivs som en supergammal, ihopskrumpen man blir helt plötsligt ung och brunbränd och bred över axlarna och det visar sig att han är 50. 50! Han är känslig, han är trogen, han letar men han är samtidigt väldigt manlig och tar initiativ. Cynikerna i oss ser framför oss hur författaren har skapat en idealisk man för den tänkta läsekretsen - medelålders kvinnor.

Nej, detta var lite för smetigt och utstuderat för oss. Goda intentioner men väldigt ojämnt - fina litterära associationer och många vackra miljöskildringar (FÖR vackra och detaljerade?) men romantiken är för smetig liksom. Eller var vi bara på fel humör och förväntade oss något annat? Det kanske är en fin historia om längtan längs de vacka kanalerna i södra Frankrike? Om kärlek på äldre dagar och att släppa sorgen efter en gammal kärlek? Någon annan får avgöra. ;)

(Intressant att veta är kanske att romanen heter Das Lavendelzimmer (Lavendelrummet) på originalspråk. Att man i Sverige väljer att döpa den till det mer kommersiella, och lite missvisande, Den lilla bokhandeln i Paris är enligt oss ännu ett tecken på att försöka rikta den mot en mottaglig läsargrupp.)

Betyg: 2+ av 5

Nästa bok...
...blir En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité.

Vi är tillbaka i slutet av januari - ha det gott tills dess!
Höllvikenfruarna