Du är inte längre min dotter av Frida Boisen

Den här boken ledde till LIVLIGA diskussioner! Vi hade tolkat den lite olika, vi har nog också lite olika inställning till vad förlåtelse är och vissa av oss hade läst föregångaren Berätta aldrig det här. 

Generellt sett kan man säga att diskussionerna handlade dels om vad som är subjektivt upplevt och vad är sanning? Kan man förlåta och var går gränsen? Kan man glömma och gå vidare? När släpper man? Och varför skriver man en sådan här bok? Detta är mer en självbiografi, eller självrannsakan, än en roman. Den är lättläst och flyter på, det finns inga högre ambitioner med språket - det är berättat rakt upp och ner. Men. Vi har lite problem med syftet med boken. Och författarens förhållning. 

Vi tycker att hon ställer sig själv i lite av en "madonna"-dager. Hon är tålamodet själv och försöker verkligen visa vilken bra förälder hon själv är. Hon försöker jämföra hur hon själv uppfostrar sina barn och hur de reagerar - men det funkar inte riktigt för hon har ju en partner som inte är som hennes pappa. Som var sociopat. Det går inte att komma runt att han var det. Det finns inga ursäkter för det. Men hon försöker ändå rättfärdiga hans beteende. Det är hennes egen dotter som en dag ifrågasätter hur hon kan förlåta honom. Det är inte hon själv som kommit till insikt. 

Den här boken är fortfarande en förnekelse. Hon försöker hitta en förklaring och ursäkt till varför pappan betedde sig som han gjorde. Det handlar om medberoende. Om misshandel - både fysisk och psykisk - och dysfunktionella familjerelationer. Men det känns som om hon fortfarande står i beroendeförhållande till pappan. Han ställs aldrig riktigt till svars för vad han har gjort. Hon vill fortfarande förstå. Hon ser sig fortfarande som ett offer som bör förlåta. Hon låter oss som läsare döma honom men hon kans stå kvar och krama honom. Hon vill lite för mycket ha vår sympati och framstå som duktig. Det skaver. 

(Och vi kan tillägga att vi fick samma känsla när vi läste Skynda att älska av Alex Schulman. Vi är helt enkelt inte så förtjusta i författare/offentliga personer som har gjort en grej av att publicera sin familjs trauman för att få uppmärksamhet själva.)

Betyg: 3 av 5 (väldigt spridda betyg)

Nästa bok...

...blir Eufori av Elin Cullhed. 

Ha det fint.

Höllvikenfruarna

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

 

"En ömsint och ärlig skildring av livets slutskede" står det på bokomslaget. Och för en gångs skull så stämmer det ju faktiskt. Oftast är de där baksidetexterna lite random och väldigt kommersiella - vi har tidigare erfarenheter av att de inte alls stämmer med bokens innehåll. Men den här gången skriver vi alltså under. 

Moa är 19 år och har precis flyttat till Stockholm för att försöka bli skådespelare. Det är det enda hon vill, hon är besatt. Men man behöver ju försörja sig, så hon "hamnar" i en timanställning på ett äldreboende. Med inställningen att det är ju verkligen tillfälligt för EGENTLIGEN så är hon ju skådis. På riktigt. 

Som de mitt-i-livet-fruar vi är, kan vi med distans. mognad och erfarenhet känna igen oss i Moas livssituation. När man efter gymnasiet står där tom och ensam och hela världen är öppen men man har låst fast vid en dröm. Och man identifierar sig så hårt med denna enda bild av sig själv och hur det ska bli - att det är som tunnelseende. Det är väldigt bra beskrivet och Moas tankar och resonemang beskrivs precis så självcentrerat och naivt som det är för en nittonåring. 

Vi är imponerade av den resa vi får följa med på - hur vi som läsare får se Moas mognad gradvis, innan hon själv inser det vi ser genom hennes handlingar. Det är som att hon är så låst vid SIN verklighet att hon inte uppfattar delar av vad som händer runt om henne. Vi slås ändå av modet och drivet att ge upp sin trygga bakgrund och barndom och bara kasta sig ut i en främmande stad, helt utan vänner eller nätverk för att skapa sig ett nytt liv. Hon tycker att hon står ovanför alla andra och att det ju måste "synas" att hon är skådespelerska. Utan att avslöja för mycket så får hon ju lära sig ett och annat genom möten med både vårdpersonal och skådespelare - the hard way så att säga. Allt är inte som man kan tro. Det döljer sig både diamanter och kattguld bland personerna hon stöter på. 

En väldigt sympatisk och varm bok med många igenkänningar och bra diskussionsämnen för en bokklubb. En realistisk och varm insyn i äldrevårdens vardag - men det handlar ju egentligen om en ung människas utveckling och hur man lär sig att se sin omgivning och inte bara sig själv. 

Betyg: 3,8 av 5

Nästa bok... 

...blir Du är inte längre min dotter av Frida Boisen.

Allt väl

Höllvikenfruarna