Modersmjölken av Nora Ikstena

En bok med ett stramt, vackert språk, men rika miljöskildringar. En fascinerande historia om Estlands tid under Sovjetstyret. Författaren är född 1969 och det är fängslande att få inblick i den värld som pågick parallellt med vår egen uppväxt här i Sverige. Så mycket likheter och igenkänning och ändå verkligen två skilda världar.

Som en röd tråd använder hon sig av modern och mjölken som symbol för så många olika saker. Floden är varm som mjölk, den Sovjetiska mjölken i skolan som ett barn får tvinga i sig, modersmjölken som sinar eller förvägras ett barn. Det är vackert och grymt. Den vackra, rika naturen som påminner så mycket om den svenska, och så det hårda Sovjetiska styret som kontrast. Det är ju lätt att tro att allt var grått och betong i det forna östblocket. Så klart det inte var. 

En annan återkommande beskrivning är den av att vara instängd. Både mentalt och fysiskt. Hur hanterar olika individer detta? Och hur ser ett barn på detta och när blir man medveten? Om skillnaden att födas in i ett system där ens morföräldrar har vetskap om hur det var tidigare. Om kärleken till ett land. Om man anpassar sig eller om man protesterar. Vad offrar man för sin familj? Vad gör man för att ge sina barn den bästa möjligheten? Och hur mycket kan man göra våld på sin egen uppfattning? Vilka klarar av att leva vidare och hålla sig friska? 

Vi känner oss ödmjuka inför historien och dessa upplevelser som pågick bara en kort sträcka från våra egna uppväxter. 

Betyg: 4 av 5. En bra bokklubbsbok!

Nästa bok...

...blir Gun. Love av Jennifer Clement. 

Önskar er ett Gott Nytt 2022! 

Höllvikenfruarna

Övergivenheten av Elisabeth Åsbrink

Detta är en bok som blandar historiebeskrivning, roman och en biografisk uppgörelse av författarens egen historia. Vi blev lite förvirrade och det var lite svårt att följa ned i de tvära kasten och se den röda tråden först. Och alla gillade de olika delarna olika mycket. 

Det handlar om det judiska arvet och hur olika generationer har hanterat det i genom tiderna. Och hur individer ännu idag lever med arvet och måste förhålla sig till det på något sätt. Oavsett om man vill eller inte. Det är liksom allestädes närvarande. 

För flera av oss var delen med en historielektion om de spanska judarnas historia i Thessaloniki i Grekland fascinerande. Vi måste leta efter gravstenarna om vi kommer dit någon gång! 

Vi ser och förstår att det är en viktig bok. Speciellt för författaren själv. Hon kommer från ett förnekande av sitt ursprung men hon kan ändå inte bli fri från det förrän hon förstår sin historia. Och frågan är väl då om man blir fri eller om man omfamnar den desto mer? Så här säger hon själv i en presentation av boken: 

"Det är en klassisk författarfråga: vem är jag och vad är det för värld jag befinner mig i? Jag har levt i så många år som om jag var på en öde ö, som om jag var helt ensam, som om jag inte hade några släktingar, ingen historia, ingenting. På ett sätt har jag skrivit den här boken för att se: is there anybody out there? Jag har följt mina trådar av familjehistoria och försökt att bygga en familj."

Men det är tvära kast mellan poesi och dokumentär och det gör boken lite spretig. Det sänker betyget en aning, tyvärr. 

Betyg: 3 av 5. 

Nästa bok...

...blir Modersmjölken av Nora Ikstena.  

Ha det så fint och var rädda om er!

Höllvikenfruarna