God Jul: en berättelse av Jonas Karlsson

En mycket underhållande liten julpralin, minsann. Vi har läst noveller av Jonas Karlsson tidigare (Den perfekte vännen, 2010) och känner igen oss. Han är väldigt duktig på att fånga ett fenomen - hur en uppgift kan engagera en hel arbetsplats - och han skapar ett helt galleri av karaktärer som verkligen är utmejslade och kontrasterande. Det är en smått plågsam ögonblicksbild av samarbete på en svensk arbetsplats någonstans i Sverige. I början vill man så väl men det blir så fel. 

Vi tycker att det finns en sensmoral här också, man ska inte vara en för snäll och duktig flicka och bara vara till lags. Se hur det kan gå. 

Det är roligt och lite plågsamt att läsa. Som en kommunal version av Dips (se SVTPlay). En av oss jobbar inom det kommunala och säger att det finns många detaljer som är väldigt korrekta från hennes verklighet, hur man jobbar med upphandlingar och internpost till exempel. Vi diskuterade just det - hur kan författaren, som själv är skådespelare och författare, veta så mycket om en "vanlig" arbetsplats där minsta projekt blir ett evighetsarbete? Eller bygger han historien på myter om hur det kan vara? Vi kunde ju alla lätt känna igen eller i alla fall tycka oss känna igen flera av karaktärerna; den snälla och glada, den som alltid är le och sur, den som alltid vill bestämma och så vidare. Och så finns det med en ny, ung, smart tjej som iakttar de andra, ungefär som i The Office och After Life. 

För dem av oss som lyssnade på boken var det en trevlig upplevelse där författaren själv läser och gör olika dialekter till de olika karaktärerna. 

En kort berättelse med högt tempo, rolig och jobbig att läsa på samma gång. Man vill nästan kasta sig in i berättelsen för att själv reda upp röran.

Betyg: 3,9 av 5

Nästa bok...

...blir Jag ser allt du gör av Annika Norlin.   

God fortsättning och Gott Nytt 2021!

Önskar Höllvikenfruarna

Dödssynden eller To Kill a Mockingbird av Harper Lee

En vattendelare. Vi diskuterade denna klassiker livligt under vår bokklubbsträff utomhus en stilla oktoberkväll. Som vanligt har en del av oss lyssnat, en del har läst, den del på svenska och en del på originalspråket engelska.

Ingen av oss hade läst den tidigare. Utgiven 1960, Pulitzerpriset 1961 och film med Gregory Peck 1962. En klassiker som fortfarande läses i skolan i många engelskspråkiga länder som en berättelse om tolerans och fördomar. 

Den utspelar sig i Södern i USA på 1930-talet och berättas av den vuxna Scout Finch. Hon berättar om sitt sexåriga jag och hur hon och brodern får uppleva klass- och rasmotsättningar, moral och det amerikanska rättsväsendet. I centrum finns deras pappa försvarsadvokaten Atticus Finch och en mystisk enstöring till granne - Boo Radley. 

Fadern Atticus har blivit något av en förebild för den gode, rättskaffens försvarsadvokat som avbildats i flera filmer och böcker och utmålas tveklöst som hjälten i boken. Nästan lite för bra. För amerikanskt. Helgonlikt. Och vi undrar. Om boken hade skrivits idag, hade huvudpersonen kunnat vara en kvinna istället? Harper Lee skriver denna bok tidigt sextiotal när rasmotsättningarna rasar i USA. Den är ett inlägg i debatten för allas lika värde. Oavsett om du är "white trash", med annan hudfärg eller kvinna. Om hon hade skrivit den idag kanske till och med hon kunnat göra Atticus till en ensamstående mamma som försvarsadvokat istället för att låta dottern stå för det feministiska perspektivet? 

Mycket har hänt sedan 1960 och vi hajar till över flera saker. Bland annat används n-ordet frekvent genom boken, och som uppläst ljudbok blir det väldigt konstigt att få det upprepat gång på gång i flera timmar. (Det har tydligen precis kommit ut en nyöversättning på svenska, men det är inte den vi har läst och vi vet inte hur de har hanterat detta i den.) På engelska används också språket som var politiskt korrekt då: man fick säga Negro men inte Nigger. Och det intressanta är att fastän Atticus värnar om allas rättigheter och att alla ska behandlas lika, så finns ändå en självklarhet i att visa grupper av befolkningen bäst håller sig för sig själva. För allas bästa liksom. Integration står inte högt på tapeten, men idén om den mänskliga godheten hålls högt. Och det är väl kanske här som en del av oss reagerar på att det känns för präktigt och omodernt för att ta till sig. 

Vi är dock överens om att både nu och 1960 var det uppfriskande att se hur en ensamstående pappa (han har så klart en svart köksa) låter sin flicka växa upp lika fritt som sin bror och inte får någon särbehandling. Och att det ändå finns något väldigt stort och viktigt i budskapet om att alla är lika värda, ondska kan finnas i en individ oavsett klass, religion eller hudfärg. Det handlar om vad som är rätt att göra, hur man försöker vara god, även mot människor som kan uppfattas som annorlunda och märkliga. Och det här temat har vi ju diskuterat flera gånger det senaste året i bokklubben. :)

Slutligen undrar vi om det finns böcker som är obligatorisk läsning i den svenska skolan idag? Inte som litteraturklassiker utan ur moralisk aspekt. Katitzi? Barnen på Frostmofjället? Kulla Gulla? Anne Franks dagbok? 

En läsupplevelse var det utan tvekan, och väldigt aktuell nu med Black Lives Matter rörelsen. Eller, det är ju faktiskt alltid aktuellt. 

Betyg: 3,7 av 5 (mycket pga en tråkig inläsning av ljudboken på svenska)

Nästa bok...

...blir God Jul : en berättelse av Jonas Karlsson. Det tyckte vi kändes mysigt nu inför julen. 

Kram på er, håll avstånd, håll ut, läs på och vi hörs snart!

Höllvikenfruarna

  

Odenplan av Daniel Gustafsson

Denna Augustnominerade bok (2019) utspelar sig under en dag i Stockholms innerstad, men handlingen flyttar sig sig fram och tillbaka mellan dåtid och nutid samt olika platser för att läsaren ska få en förståelse för huvudpersonens/mannens/pappans personlighet, historik och agerande.

Huvudpersonen följer sin son till skolan på morgonen men inser efter att de skiljts åt att han glömt ta med sonens vantar. Detta gör att han detaljerat i sitt huvud målar upp många olika mer eller mindre skrämmande scenarier kring sonens kalla händer och han beslutar sig för att gå och köpa ett par nya vantar, gå tillbaka och lämna dem på skolan. 

Boken är genomgående detaljrik och man får en förståelse för den arbetslöse huvudpersonens stressade och över-analyserande hjärna, men där tankarna och planerna inte mynnar ut i något, utan motarbetar honom så att han inte kan fokusera och får något ur händerna. Att köpa ett par vantar tar en hel dag och diska och duscha har han tappat bort.

Huvudpersonens promenad runt Odenplan i Stockholm för att få tag på ett par nya vantar leder oss genom hans detaljerad tankar till delar av vad som hänt i hans liv och varför han är just här just nu.

Men vi lämnar boken med lite för många frågor obesvarade och framför allt vad som hände nere i Pristina som drabbade honom så hårt. Vad fick vi inte reda på, varför blev han  sjukskriven? 

Det är en lite sorgsen bok om ett tillstånd, om en lågmäld man som försöker förstå, som inte riktigt har de resurser han behöver, som vill väl men det blir inte riktigt bra och han kan inte förstå och förklara varför. När vi träffar honom så bor han tillfälligt i en lägenhet och sonen är på besök och sover för första gången på länge. 

Språket är fantastiskt och bitvis filosofiskt men detaljrikedomen för hög på varje sida så man tappar momentum och känner att man stampar i sirap lite för ofta. Både på grund av detaljrikedomen men också för att mannens personlighet spär på denna känsla - ‘jamen kom vidare nu för guds skull’!

Huvudpersonen är skild från sonens mamma och kanske är boken skriven för att skildra storheten och segern i att få tillbaka en förlorad relation och vad en sådan förankring kan innebära. I detta fall relationen med sin son, och att ta små steg som ändå leder framåt mot godhet och lugn även om det går väldigt sakta för att skuldbördan ska lätta och kärleken återvända.

Betyg: 2,33 av 5 möjliga

Nästa bok blir...

...Dödssynden, eller To kill a mockingbird som klassikern heter på engelska, av Harper Lee från 1960. 

Sköt om er och glöm inte att varva bokläsningen med härliga höstpromenader! 

Höllvikenfruarna

Pow wow av Tommy Orange

En bok om USAs ursprungsbefolkning och arvet som sätter outplånliga spår i generation efter generation. Om ett kollektivt trauma som ingen orkar ta sig ur. De har burit på det i generationer och tar sig bara inte ur det. De befinner sig i ett Dantes inferno, en ond cirkel med övergrepp, misshandel, alkoholism och drogberoende - generation från generation. Hur svårt kan det vara att bli en del av samhället? Om man betänker att just grunden för det samhället baseras på massmord, massaker och marginalisering och isolering av en hel befolkning? Blir det lättare att förstå då? Det blir absurt i alla fall.

Och försöken att hålla liv i de gamla traditionerna och sederna. Hjälper det eller gör det att man inte tar sig vidare? Andligheten finns där men är trasig - det går inte att hela. Något är vägen, något är trasigt. Det är som en förbannelse - som att "urban indians" eller cityindianer har tappat kontakten med naturen och därför straffas. De hittar inte tillbaka till sin stolthet. Eller tillåts kanske inte?

Vad har vi för ansvar gentemot de olika ursprungsbefolkningar som vi trängt undan genom våra erövringar av kontinenter i frihetens, demokratins och religionens namn? Det är lätt att få en knut i magen. Och det finns fler paralleller - samer i norra Sverige. aboriginer i Australien och maorier i Nya Zeeland. Vi kom att tänka på filmen Krigarens själ från mitten av nittiotalet - en film om ursprungsbefolkningen i just Nya Zeeland och om hur en utsatt familj försöker överleva och komma vidare trots dåliga odds. Och att det lösningen kan finnas i att söka sina rötter och hitta sin styrka där.

man får följa ett antal personer vars öden sammanstrålar och beseglas, allt från unga människor som precis börjat forma sig själva till den äldre generationen som rannsakar sig själva. Det är oerhört starkt. Och mörkt. Och ändå skrivet på ett tragikomiskt sätt med en distans och en skärpa eller nästan ironi som gör boken väldigt intressant och skarp. En skärpa som man inte kan värja sig emot. Den berör.

En intressant iakttagelse är att originaltiteln är There There som anspelar på ett citat av Gertrude Stein som kommer från Oakland, där boken utspelar sig.

""Vet du vad Gertrude Stein sa om Oakland?" säger Rob. Dene skakar på huvudet, fastän han vet, fastän han googlade citat om Oakland när han gjorde research inför projektet. Han vet vad Rob tänker säga. "Det finns inte där där", liksom viskar han, med ett stort idiotiskt leende som får Dene att vilja ge honom en smäll på käften. Dene känner för att säga att han har läst citatet i dess ursprungliga sammanhang, i Allas självbiografi, och att det handlar om att platsen där Stein växte upp i Oakland hade förändrats så mycket, att det hade byggts så mycket där att barndomens där var borta, att det inte fanns något där längre. Dene känner för att säga till honom att samma sak hände ursprungsbefolkningen, vill förklara att han och Rob inte har detta gemensamt, att Dene är infödd; född och uppfunnen i Oakland, från Oakland. Rob har antagligen inte tänkt närmare på citatet, har antagligen bara tagit det han själv vill från det. [---] 

Det är ett viktigt citat för för Dene. Detta där där. Han har inte läst något annat av Gertrude Stein, men det får honom att tänka på ursprungsbefolkningen i ett land, på en kontinent, som byggts över begraven fädernesjord, på minnen som oåterkalleligen täckts över av glas och betong och kablar och stål. Det finns inget där där."

Betyg: 3,75 av 5 möjliga

Nästa bok...
...blir Odenplan av Daniel Gustafsson.

Sköt om er - nu ser vi fram emot en härlig sommar med massor av läsning. Vi återkommer i början av augusti.
Höllvikenfruarna

Mordet på kommendören: första boken av Haruki Murakami

Annorlunda. Märklig. Och slutar mitt i. Så klart skulle vi läst båda delarna men det var oklart för oss när vi valde boken och startade på den. Men vi återkommer till det.

Det var annorlunda och lite kul att läsa en bok av en japansk författare som utspelar sig i nutid i Japan. Det har vi inte gjort tidigare. Och den är väldigt japansk - om man i den värderingen lägger att den är stillsam, detaljerad, återhållsam, lite vemodig och mystisk på samma gång. Vi slogs av att det mesta som beskrivs är väldigt västerländskt förutom landskapet. Och lite tedrickande. Annars skulle det kunna utspela sig i vilket västerländskt land som helst, så det är inte det som ger den en japansk stämning.

Det är kanske de små detaljerna och de onödigt detaljerade beskrivningarna av bilarna som karaktärerna kör, eller kläderna de har på sig. Varje scen börjar med en beskrivning i detalj av vad karaktärerna har på sig för kläder - oftast utstuderat exklusiva. Men det märks också i den artiga dialogen, hur karaktärerna beter sig och talar. Och en lite annorlunda och väldigt matter-of-factly beskrivning av sex och tankar om sex. Det känns, om än inte japanskt, så i alla fall annorlunda.

Själva boken handlar om en konstnär som nyskild och nyseparerad söker sig till en enslig trakt där han hyr ett hus där en äldre, känd konstnär bott. Han hittar en undangömd tavla på vinden, en mystisk granne besöker honom oftare och oftare, ett hål i marken bakom en gammal helgedom i skogen öppnas, en ung flicka får sitt porträtt målat och en karaktär i den undangömda tavlan får plötsligt liv... ...och man förstår ingenting. Och det är därför man måste läsa den andra boken också. Men den här recensionen täcker bara första delen.

Den får ändå hyfsat betyg, för den är lätt att läsa och behaglig på något sätt. Märklig.

Och om man läser del två - så blir det ännu märkligare innan det slutar. Och det rekommenderas att man läser del två, absolut. För att få någon slags avslut på historien.

En bok om konsten och tiden, om ödet och om gränsen mellan en människas innersta önskningar och händelser som återupprepas genom tid och rum.

Betyg: 3,5 av 5 möjliga
(Men vi vågar påstå att betyget blivit högre om vi läst båda böckerna.)

Nästa bok...
...blir Pow wow av Tommy Orange.

Håll ut i dessa annorlunda virustider och sköt om er. Den här gången träffades vi på stranden och satt på behörigt avstånd. Det är bara att vara lite uppfinningsrik!
Höllvikenfruar

Björnstad av Fredrik Backman

Vi ska ärligt säga att några av oss var skeptiska till boken: ungdomar, föräldrar, tränare och ett ishockeylag i en småstad i Sverige..? Fast det skulle vi få äta upp. För Backman är skicklig. Mycket skicklig. Och ishockeyn vi fasade för visade sig både vara mer spännande än vi kunnat tänka oss och oerhört skickligt invävt i historien.

Boken är uppbyggd som ett stegrande crescendo med små satelliter eller sidospår som tillsammans för historien framåt oerhört starkt och snabbt. Det går inte att värja sig - man måste läsa vidare - det är så oerhört spännande och så många intressanta karaktärer man vill veta hur det går för.

Och vi gillar hans sätt att beskriva män. De beskrivs så sympatiskt och med sådant djup - även skitstövlarna och karlakarlarna. Detta känns igen från En man som heter Ove. Det här är lika bra. Vi gillar även hur Backman beskriver hur det är att vara förälder - våndan, de olika sorternas föräldrar, och för all del, de olika sorternas barn. Det finns så mycket igenkänning också i beskrivningen av småstaden/samhället. Vi kunde alla direkt känna igen oss i vår uppväxt och i viss mån även i det samhälle vi bor i idag. Det är många olika karaktärer och så fina skildringar av vad som rör sig inne i deras huvuden. Personliga berättelser som avslöjar djup och orsak till varför de beter sig som de gör, och hur man kan fastna i ett beteende, och att det alltid finns en förklaring till varför folk beter sig som de gör. Om man orkar lägga energi på att ta reda på det istället för att döma för snabbt.

Det är ett miniatyr-Sverige som är så fint beskrivet. Med så många olika karaktärer och med sådan försiktighet och värme. Ingen har egentligen rätt och ingen har egentligen fel. Vem är man att döma? När man får reda på så mycket om karaktärerna blir det väldigt känslosamt när de plötsligt bryter sitt mönster och gör något oväntat - till exempel står upp för någon. Oerhört effektivt och dramaturgiskt smart. Och vi undrar - har Backman en agenda? Kanske är det i så fall att öka förståelsen för varandra och det som är annorlunda i samhället? En önskan om att folk ska vilja våga förändra sig och förstå mer. Ett citat från boken:

"Hat kan vara en djupt stimulerande känsla. Världen blir både lättare att förstå och mindre skräckinjagande om man delar upp allt i vänner och fiender, vi och de andra, goda och onda. Det lättaste sätter att ena en grupp är inte kärlek, för kärlek är svårt, det ställer krav. Hat är enkelt."

Det är väldigt fint skrivet, sentimentalt utan att vara kletigt. Med driv och intensitet. "Bank. Bank. Bank-bank-bank." Han jobbar inte med cliffhangers men man kan nästan inte släppa boken - det är lika spännande och intensivt hela tiden. Det är nästan en fysiskt jobbig upplevelse att läsa - man blir utmattad av att kastas fram och tillbaka mellan karaktärernas öden och hur det ska sluta.

Betyg: 5 av 5 möjliga!
(Och uppföljaren är lika bra om ni vill läsa den på en gång eller smälta den här pärlan långsamt.)

Nästa bok...
...blir Mordet på kommendören av Haruki Murakami.

Vårsoliga hälsningar
Höllvikenfruarna

Min historia av Michelle Obama

Den här gången gav vi oss på en biografi - Michelle Obamas. Och som vanligt har några av oss lyssnat på ljudboken och några har läst. (Ljudboken lästes in av Michelle själv - en liten extra krydda för de som lyssnade.)

Vi får följa utmaningen med att vara mamma, fru, sig själv och FLOTUS på samma gång. En ganska tuff utmaning om ni frågar oss... En genomgående känsla vi har är att det är viktigt för henne att peppa nästa generation, att dela med sig och berätta att alla kan göra det. Hon säger att "I was the first of many things." Inte för att hon skryter - det gör hon faktiskt inte någonstans i boken - men det behöver hon inte heller. It goes without saying... Herre jisses, vilken resa hon har gjort. Bara insynen i hur de har fått sitt äktenskap att fungera är fascinerande. Deras olikheter och hur hon har hanterat det, hur hon har stöttat honom samtidigt som hon själv har strävat och uträttat viktiga saker. Och hur de på något sätt lyckats göra detta utan att fastna i gamla könsroller. I alla fall enligt amerikanska mått mätt.

Det hon också ger oss en bild av, som ung och ambitiös presidentfru, är att allt fokus - och därmed all hjälp - går till presidentkandidaten/presidenten. Men ingen tänker på att stötta eller hjälpa henne - och hon tar ju en aktiv del i arbetet med kampjandet och även sendare som Fist Lady i Vita Huset. Ingen erbjöd henne mediaträning - det var något de kom på när hon uppfattats som lite aggressiv (när hon egentligen var engagerad) när hon höll tal.

Men i stort handlar boken bara till en femtedel om livet i Vita Huset - mycket mer tid ägnas åt hennes uppväxt och ungdomsår. För att ge en bild av vilken bakgrund hon kommer ifrån - en ärlig och öppen bild av en bror och en syster i en arbetarfamilj i en av Chicagos svarta stadsdelar. Väluppfostrade, ordentliga, stolta, peppade och uppmuntrade av föräldrarna att ge sig ut i världen med en god självkänsla och en självklarhet i att skapa sin egen framtid och att ta för sig. Och hur hårt man jobbat för det. Men också med en känsla av att gå från klarhet till klarhet. Och också ett slags amerikanskt sätt att vilja visa sig "vanlig". Men med ambitioner och driv. Work hard - be rewarded.

Ett imponerande driv, en vilja att förändra och en tro på att man kan förändra. Det lyser så klart igenom - och det verkar så självklart för båda makarna Obama. Men när man läser boken så verkar det ändå som att det var lite slumpartat att det faktiskt blev så. Med tanke på de traditionella "politikerfamiljer" som finns i USA och som regelbundet producerar nya senatorer och presidentkandidater så är detta en uppfriskande och annorlunda väg till Vita Huset. Att våga vara modig och göra rätt - precis som vi nyss läste om i Konsten att vara snäll! Och deras legacy fortsätter - grunden för att jobba med barn, hälsa och motion lever kvar i the Obama Foundation.

En bra och intressant biografi om en intressant kvinna med en intressant bakgrund, gift med en intressant man, i en intressant situation - så skulle man kunna sammanfatta boken. 

Betyg: 3,5 av 5 möjliga

Nästa bok...
...blir Björnstad av Fredrik Backman.

Vi hörs!
Höllvikenfruarna

Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn

Vi tycker om att blanda vad vi läser, det märks säkert. Den här gången blev det en fackbok. En självhjälps-bok med några år på nacken faktiskt. Men kanske fortfarande relevant. Den medlem som valde boken fick inspiration genom en podd hon lyssnade på där de nämnde den. Hon har alltid gillat ordet "snäll" och tänkte att det kunde vara spännande att diskutera begreppet.

När vi träffades för att diskutera kom vi ganska snabbt in även på religion. "Jag har aldrig gillat religion - tänk om alla bara kunde vara snälla istället", som en av oss sade. Är inte religion egentligen ett sätt att upprätthålla etiska strukturer? Är etik samma sak som snällhet? Vad som är rätt och riktigt och modigt att göra? Osjälviskt. Att säga ifrån när något är orrättvist. Annars är man ju bara en liten lort.

Einhorn vill vända på begreppet "snäll" - att ta bort stämpeln att man är lite mesig och kanske självutplånande om man är snäll. När det egentligen handlar om att stå upp för vad som är rätt och rikitgt. Att våga säga ifrån och stå för vad man vet borde gälla. Och vara generös. Att vara generös hjälper oss att prestera bättre, man mår bättre av att ge. Egoism och snällhet behöver inte vara motsatser. Handlingen räknas - även om det finns en viss egoism i botten. På det sättet är det egentligen inte någon självhjälps-bok, Einhorn vill visa vad man vinner på genom att vara snäll. Eller snarare vad hela mänskligheten vinner på att vara snäll. 

Boken är skriven 2005 och det känns som om det har hänt rätt mycket sedan dess. En del av exemplen känns kanske lite gammeldags och högtravande. Det är många fabler och bibelreferenser med som kanske känns lite udda idag. Men det kanske inte är fel att referera till äldre tiders vishet i det här sammanhanget. För oss känns det ändå som en liten injektion av inspiration - en liten ginger shot i dagens samhälle där fler och fler verkar tappa greppet om hur bra vi egentligen har det och missundsamhet, avundsjuka och rädsla för det främmande ökar.

Vi blev i alla fall så pass inspirerade att vi gjorde en lista över saker som vi genast ska förbättra. Man kan kanske se det som nyårslöften för 2020... :)

Vi ska, så ofta vi kan:

• överleverera, överraska med att ge något litet extra 
• avväpna med snällhet i konflikter
• snällhetsbomba - vi kanske inte kan förändra alla andra men vi kan göra vad vi kan

Betyg: 3,5 av 5 möjliga

Nästa bok...
...blir Min historia av Michelle Obama.

Gott Nytt År!
Önskar
Höllvikenfruarna