.jpg)
Den handlar om en mycket gammal farmor och ett mycket litet barnbarn. Och det finns en pappa i periferin, men han bara jobbar och jobbar. Det är relationen mellan dotterdotter och farmor som beskrivs. Från bådas håll. Det är så fint och annorlunda beskrivet. Så äkta på något sätt. Hur snabbt man kan tappa tålamodet och sura ihop och samtidigt hur äventyrslysten och kreativ man kan vara i ett ögonblick. Dotterdottern ser inte på farmorn som någon gammal person. Det är vi som ser att hon behöver käppen och att hon rör sig mödosamt när hon kryper under granar och traskar genom kärr med sitt barnbarn. Men till sinnet är hon som barnet och kan svara omsorgsfullt och med stort allvar, även på de mest underliga frågor och funderingar.
De har oändligt med tid. De är på en ö, det är sommar, och livet går som i slow motion. Och barnet får sköta sig självt. Såsom det var på den tiden. De fick säga till om det var något men annars fick de roa sig och pyssla på egen hand. Eller hjälpa till med de vuxna. Här finns inga mobiltelefoner, tv-apparater eller paddor.
Det är vackert skrivet och väldigt, väldigt klokt och med mycket livserfarenhet. Det känns skönt att pausa lite efter varje kapitel och reflektera lite. Hela boken är slow mo och lite wellbeing på något sätt. Och otroligt vackra teckningar av Tove Jansson själv.
En bok att tycka om. Och att ta fram varje sommar och läsa om. Det kommer i alla fall vi göra.
Betyg: 4,2 av 5
Nästa bok...
...blir Himmelsdalen av Marie Hermansson.
Sköna hösthälsningar
Höllvikenfruarna
.jpg)
.jpg)
