Den började i samma stil som Igelkottens elegans, eller..? Var det bara vi som inbillade oss det? En romantisk Parisvåning - någon som lider - någon som är tyst. En annan person som också lider. Och är tyst och mystisk. Och så träffas de - och det blir nästan sex direkt. What? Vänta lite nu. Och sedan rasar det på - abrupta avsked, igenbommade rum, brevväxling ja, allt som känns tidigt 1900-tal. Men det är ju i nutid... Hela tiden får man känslan att det inte går ihop - det är ju bara att lyfta telefonen och ringa liksom. Men det ska lidas och ältas. Och vara svårt. Det känns som en omodern historia som utspelas i nutid.
Och huvudpersonen som beskrivs som en supergammal, ihopskrumpen man blir helt plötsligt ung och brunbränd och bred över axlarna och det visar sig att han är 50. 50! Han är känslig, han är trogen, han letar men han är samtidigt väldigt manlig och tar initiativ. Cynikerna i oss ser framför oss hur författaren har skapat en idealisk man för den tänkta läsekretsen - medelålders kvinnor.
Nej, detta var lite för smetigt och utstuderat för oss. Goda intentioner men väldigt ojämnt - fina litterära associationer och många vackra miljöskildringar (FÖR vackra och detaljerade?) men romantiken är för smetig liksom. Eller var vi bara på fel humör och förväntade oss något annat? Det kanske är en fin historia om längtan längs de vacka kanalerna i södra Frankrike? Om kärlek på äldre dagar och att släppa sorgen efter en gammal kärlek? Någon annan får avgöra. ;)
(Intressant att veta är kanske att romanen heter Das Lavendelzimmer (Lavendelrummet) på originalspråk. Att man i Sverige väljer att döpa den till det mer kommersiella, och lite missvisande, Den lilla bokhandeln i Paris är enligt oss ännu ett tecken på att försöka rikta den mot en mottaglig läsargrupp.)
Betyg: 2+ av 5
Nästa bok...
...blir En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité.
Vi är tillbaka i slutet av januari - ha det gott tills dess!
Höllvikenfruarna
.jpg)
.jpg)
