Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout

Det här är en väldigt behaglig bok att läsa. Man läser lätt vidare och vidare, språket flödar, beskrivningarna är huvudpersonens tankar och känslor är fint och varsamt beskrivna. Man läser vidare och vidare men man kommer ingenstans. Man kommer till slutet och får inget svar. Det känns lite snopet men ändå bra på något sätt. Det är helt okej.

Hela boken är en uppgörelse. Man anar men får inte riktigt veta, fast egentligen förstår man ju. Likaså huvudpersonen. Hon hoppar fram och tillbaka i tiden, korta glimtar här och var. Lite så som det känns inifrån. Reflektioner över livet och vad som hände egentligen. Är det för att hon kan stänga av som hon kommer vidare? För att de anade hemskheterna är för svåra att leva med? Stängs en dörr öppnas en annan?

En bok att läsa om, långsamt, när man har gott om tid. Det känns som om det var mycket dolt i det hon berättade. Vissa likheter med Helena Ferrantes böcker finns - det krassa, osentimentala återgivandet av vad som hänt i livet. Men vi hade skrivit en ny baksidestext. För den stämmer dåligt med bokens innehåll. Och översättningen till svenska kändes lite konstig ibland - vi tror att på originalspråk (engelska) blir vissa av orden väldigt laddade med social tillhörighet och detta blir lost in translation.

Kort och gott - kul att läsa en annorlunda bok. Och den tål att läsas om.

Betyg: 4

Nästa bok...
...blir Cirkeltecknaren av Fred Vargas. En deckare i Parismiljö!

Vi ses! Ut och läs i vårsolen!
Höllvikenfruarna