En stund är vi vackra på jorden av Ocean Voung

En bok om Vietnam hade vi inte läst innan, så det lockade. Helt nytt för oss och en chans att kastas in i dessa fascinerande seder och bruk. 

Boken lämnade oss med en massa nyfikna frågor. Vi hade alla uppfattat den lite olika och diskussionen blev livlig. Man ska ge den här bokan lite tid - inte stressläsa. Eller stresslyssna heller för den delen om man lyssnar på ljudboken. (Den kan förresten inte rekommenderas, uppläsaren gillades inte. Alldeles för dramatisk och teatralisk.) För språket är fantastiskt. Det känns väldigt nytt och annorlunda - är det unikt för honom, har det med en mix av amerikanska och vietnamesiska att göra? Vi vet inte men det är oerhört vackert - inte på ett konstgjort eller typiskt sätt, detta är verkligen unikt. Det är ett helt nytt sätt att uttrycka sig - det måste ha varit oerhört svårt att översätta till svenska också. 

Boken beskrive en uppväxt för en ung vietnamestiks pojke i USA tillsammans med sin mamma och sin mormor. Han skriver ett brev till sin mormor, som är analfabet, han skriver ner hennes historia såsom han har hört och sett den. Och han lägger till sin egen historia. (Är det därför språket är så annorlunda?) Den handlar om arv och traumatiska minnen och händelser. Om USA i Vietnam och hur spåren påverkar i flera led och generationer. Hur ett barnbarn i nutid får hantera och blir påverkad av sin mormors relation med en amerikansk soldat under Vietnamkriget. Det är ganska lätt att jämföra den här historien med Madame Butterfly/Miss Saigon.

Detta har vi läst om i flera andra böcker - ett tema kring att lämna sitt land, sin kultur och anpassa sig till en ny. Göran Rosenberg talade om det i Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz när han talade om sin far som kom som judisk flykting till Sverige efter andra världskriget. I Pow wow av Tommy Orange handlade det om ursprungsbefolkningen i Nordamerika. Temat arvssynd. Och hur lång tid det tar att bli en ny nationalitet. Hur lång tid tar det att bli amerikan? 

Men boken handlar om mer än så. Den tar upp en ung mans första homosexuella erfarenheter i en liten amerikanskt småstad. Och vänskap. Och underkastelse. Och hur det, i alla fall enligt honom, kan finnas en logik i att underkasta sig och varför det skulle kunna tilltala någon. Språket är rått och brutalt och detaljerat. Men ändå helt fascinerande. 

Betyg: 3,6 av 5 möjliga. Men. Det känns inte riktigt rättvist eftersom de som lyssnade på boken gav den ett lägre betyg på grund av uppläsaren. Detta är helt klart en bok man ska läsa och njuta av. 

Nästa bok...

...blir Övergivenheten av Elisabeth Åsbrink. 

Önskar er en skön och mysig höst uppkrupna i soffan med många bra böcker!

Höllvikenfruarna

 

Jackie av Anne Swärd

Vi var nyfikna på att läsa något av vårt skånska nytillskott i Svenska Akademien. Valet föll på den senaste romanen, ingen av oss hade läst Anne Swärd innan. Och vad vi diskuterade och spekulerade efter att ha läst den! Varför skrev hon den? Varför skrev hon den nu? Är den självupplevd? 

Den börjar som en lite banal berättelse om en ung tjej som vill till storstan direkt efter gymnasiet. Exakta och kul beskrivningar av åttiotalet - kläder, miljöer, formuleringar, händelser. Man började faktiskt undra varför den här personen förärats en plats i Akademien. Det väldigt lättlästa och flytande språket behålls genom hela boken men innehållet visar sig vara djupt och mörkt. Man får små ledtrådar under vägen, man anar en fara under ytan - sakta vävs man in i ett destruktivt mörker som man inte anade från början. Är det kanske så det är i verkligheten också? Vi mår dåligt. Och det är nog meningen. På sätt och vis är det genialiskt - läsupplevelsen blir en direkt översättning av upplevelsen av att fastna i ett destruktivt förhållande. 

Vi diskuterade mycket kring just mekanismerna bakom - kan det hända vem som helst? Bara man råkar på en manipulativ person? Huvudpersonen här är ju en "tuff tjej" som klarar sig ur de flesta situationer. Det blir tydligt här hur metoden att långsamt isolera någon från vänner och inkomster garanterar total kontroll och nedbrytning. Begreppet "gaslighting" kommer från filmen Gasljus av Alfred Hitchcock (Ingrid Bergman fick en Oscar för rollen som hustrun) och betyder att man försöker lura någon att denne är psykiskt sjuk. Metodiskt. Detta är så bra beskrivet i boken - hur belöning och straff kan användas:

"- Värme, kyla, värme, kyla - det är så man spränger sten, upplyser Connie krasst."

Och skammen att berätta. Inte ens för sin bästa vän. Brytningen från föräldrarna. Vi associerade också till de pigor som sökte sig till städerna för hundra år sedan, hur många som måste råkat illa ut då också, och hur man inte nändes skriva hem om detta. 

*SPOILER ALERT* I boken markeras varje kapitel av en svart eller en vit stjärna beroende på vem det är som berättar. Han eller hon. Bådas berättelse men det är ju ändå hennes som räknas. Han har inte ens ett namn. Men oavsett hur man tolkar slutet kommer han aldrig lämna henne - inte i detta livet och inte i livet efter detta. 

Vi imponeras och förskräcks på samma gång. Och nu undrar vi inte över Anne Swärds tillhörighet i Svenska Akademin. 

Betyg: 4,5 av 5.

Nästa bok...

...blir En stund är vi vackra på jorden av Ocean Vuong. 

Ha en skön sommar!

Höllvikenfruarna

Det stora kalaset av John Steinbeck

Det är intressant att ta sig an en bok med några år på nacken ibland. Som den här. Den är skriven 1945 och utspelar sig under depressionen på 30-talet i Monterey, Kalifornien. (Originaltitel Cannery Row.) Boken är bitvis lite långsam men glimrar till då och då. Det är fina beskrivningar av karaktärerna och hur de beter sig mot varandra. Under depressionen var misär en del av vardagen  - man försökte ta fram det goda och hitta ljusglimtar där man kunde. Relationerna är skildrade med värme och viss underfundighet. Det blir tydligt hur vissa personer i samhället hade ett större ansvar genom att ha en högre utbildning, som doktor, i ett litet samhälle. Alla hade en funktion, men samtidigt känns det som ett väldigt manligt perspektiv idag. 

Och det är väl där som man känner att det är en gammal bok. Hur de klantiga och oansvariga männen ändå tas i försvar på något sätt. Man försvarar sina bröder. Dagdrivarna beskrivs som de sanna livsnjutarna och filosoferna. De är emot ambition och girighet, de är friska och krya och renhjärtade medan det "moderna" samhället innebär en jakt på framgång och inkomster. (Är inte detta typiskt manliga författare under ett antal decennier innan millenieskiftet? Typ Lundell, Hemingway etc.)

Eftersom John Steinbeck ändå har ett visst renommé så ger man boken en extra chans, men visst känns det att det är ett gammalt sätt att skriva romaner. Även om översättningen är ny så känns själva sättet att formulera sig och beskrivningar av natur och omgivningar som lite gammaldags. Som om man hört det förr. 

Behållningen av boken blir ändå att genom en tillbakablick och förundras över hur det lilla samhället och relationerna mellan individerna där utvecklats genom årtiondena. 

Betyg: 3,5 av 5 möjliga

Nästa bok...

...blir Jackie av Anne Swärd. 

Ha det fint!

Höllvikenfruarna

Vuxna människor av Marie Aubert

O, vad den här boken skaver. Den lyfter fram de fula känslorna i syskonrelationer och fångar det väldigt bra. De där djupt mänskliga känslorna som man inte kan rå för, eller inte vill kännas vid att man har. Det man tänker. 

Boken handlar mycket om det som sitter kvar sedan barndomen, det som aldrig växer bort. Det som ligger och gnager och skaver och kommer upp till ytan när det hettar till. Man blir helt enkelt aldrig vuxen i sin familj - speciellt inte om man inte lyckats göra upp med det som gjorde ont som barn. Man väljer helt enkelt inte sina syskon, det kan vara en oerhört komplicerad relation. Man beter sig ofta väldigt annorlunda när man är med sina föräldrar och syskon - man blir barn/tonåring igen. Fastnar i samma mönster. Kanske. 

Huvudpersonen i boken är så elak. Hon vill ge igen, hon gillar känslan av makt och att vara elak. Man förstår att hon var ju den som gjorde allt rätt och tog ansvar när de var yngre, och nu är det lillasystern som kommer på upploppet och springer om, på flera plan. Orättvist. På något sätt är vår huvudperson den som fastnat i kärnfamiljekonstellationen och vill att allt ska vara som innan - hon vill inte gå vidare och får panik när alla andra naturligt gör det. 

Och här diskuterade vi föräldrars roll i att skapa samma förutsättningar för alla syskon, hur ett barn som känner sig orättvist behandlat kommer att återkomma till det om och om igen. Som om självkänslan någonstans fått sig en törn och därför loopar man samma klagovisa hela tiden. Eller, går det att stanna upp och bryta mönstret? Att bestämma sig för att släppa taget och göra annorlunda än så som det alltid varit?

Det är en kort bok, full av intensitet och bra driv. Den är knivskarp och koncentrerad. Man hade nästan inte orkat fler sidor. Det är en bra bokklubbsbok att diskutera - det finns så mycket att hämta och så pass mycket är ändå upp för individuell tolkning märkte vi när vi diskuterade den. Alla kommer med sina erfarenheter till bordet - det blev livliga diskussioner. 

Betyg: 3,9 av 5. Mycket bra att diskutera. 

Nästa bok...

...blir Det stora kalaset av John Steinbeck. Den läser vi och recenserar i slutet av april.

Nu är det vår - håll ut och håll avstånd! Sköt om er. 

Höllvikenfruarna

Jag ser allt du gör av Annika Norlin

En novellsamling och debut av låtskrivaren Annika Norlin från Säkert! och Hello saferide. Så fin! Vi är mäkta imponerade. Noveller är en svår genre - vi har testat innan - men här är berättelserna som små gåvor att njuta en och en. Vi imponeras av att hon lyckas fånga läsaren direkt på bara en sida eller mindre - man förstår direkt huvudpersonen i berättelsen och kastas direkt in i handlingen. 

Vi diskuterade om det finns någon röd tråd mellan berättelserna - om det är samma person som återkommer på olika sätt (två av novellerna har ett samband) men vi tror inte det. Men det finns ett personlighetsdrag som på något sätt känns igen i alla, som att vi får betrakta alla på samma sätt genom författarens sätt att återge historierna. 

Språket är väldigt fint, lugnt och väldigt norrländskt. Inte ålderdomligt eller dialektalt på ett förutsägbart sätt - det är snarare ett väldigt modernt språk - men ändå ett norrländskt sätt att uttrycka sig. Kort och fåordigt kanske? 

Hon skriver så enkelt och vardagligt men ändå stort. Om det allvarsamma, om kärleken, om livet som händer, om hur en händelse kan leda till något annat. Slump eller inte - men alla novellerna handlar om förändring. Något händer och sedan är inget sig likt igen - antingen början på en resa eller avslut på en period. Att bryta ett mönster genom ett oväntat, främmande inslag. Boken är samtidigt rolig och dråplig, det är här och nu och en inblick i unga människors försök i livet. Efter varje berättelse vill man stänga boken, andas djupt och bara njuta av vad man varit med om. Ofta med ett leende på läpparna - ofta med en känsla av igenkänning. 

I den inledande berättelsen "Bekräftaren" märks det att författaren studerat psykologi - en väldigt intressant historia om hur människor vill bekräftade - inte nödvändigtvis sedda av alla - bara man kan få bekräftelse av någon blir man nöjd. Och kanske är det den röda tråden och kopplingen till titeln - i varje historia finns det någon som ser, någon som bekräftar. Och det har all betydelse för fortsättningen. 

Betyg: 4,7 av 5. Ett högt betyg - men välmotiverat. 

Nästa bok...

...blir Vuxna människor av Marie Aubert

Håll ut, håll avstånd och läs i massor! Sköt om er.

Höllvikenfruarna