Du är inte längre min dotter av Frida Boisen

Den här boken ledde till LIVLIGA diskussioner! Vi hade tolkat den lite olika, vi har nog också lite olika inställning till vad förlåtelse är och vissa av oss hade läst föregångaren Berätta aldrig det här. 

Generellt sett kan man säga att diskussionerna handlade dels om vad som är subjektivt upplevt och vad är sanning? Kan man förlåta och var går gränsen? Kan man glömma och gå vidare? När släpper man? Och varför skriver man en sådan här bok? Detta är mer en självbiografi, eller självrannsakan, än en roman. Den är lättläst och flyter på, det finns inga högre ambitioner med språket - det är berättat rakt upp och ner. Men. Vi har lite problem med syftet med boken. Och författarens förhållning. 

Vi tycker att hon ställer sig själv i lite av en "madonna"-dager. Hon är tålamodet själv och försöker verkligen visa vilken bra förälder hon själv är. Hon försöker jämföra hur hon själv uppfostrar sina barn och hur de reagerar - men det funkar inte riktigt för hon har ju en partner som inte är som hennes pappa. Som var sociopat. Det går inte att komma runt att han var det. Det finns inga ursäkter för det. Men hon försöker ändå rättfärdiga hans beteende. Det är hennes egen dotter som en dag ifrågasätter hur hon kan förlåta honom. Det är inte hon själv som kommit till insikt. 

Den här boken är fortfarande en förnekelse. Hon försöker hitta en förklaring och ursäkt till varför pappan betedde sig som han gjorde. Det handlar om medberoende. Om misshandel - både fysisk och psykisk - och dysfunktionella familjerelationer. Men det känns som om hon fortfarande står i beroendeförhållande till pappan. Han ställs aldrig riktigt till svars för vad han har gjort. Hon vill fortfarande förstå. Hon ser sig fortfarande som ett offer som bör förlåta. Hon låter oss som läsare döma honom men hon kans stå kvar och krama honom. Hon vill lite för mycket ha vår sympati och framstå som duktig. Det skaver. 

(Och vi kan tillägga att vi fick samma känsla när vi läste Skynda att älska av Alex Schulman. Vi är helt enkelt inte så förtjusta i författare/offentliga personer som har gjort en grej av att publicera sin familjs trauman för att få uppmärksamhet själva.)

Betyg: 3 av 5 (väldigt spridda betyg)

Nästa bok...

...blir Eufori av Elin Cullhed. 

Ha det fint.

Höllvikenfruarna

Ett djävla solsken: en biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer

En hajpad bok. Med ALL rätt! Alla borde läsa den - vi förstår att den vann Augustpriset 2017. Varför har vi inte vetat mer om Ester Blenda innan. Hur kan en sådan person glömmas bort?

Men det är inte bara det som berör. Boken är skriven på ett väldigt bra sätt - inte dramatiserad men nästan. Utifrån kort och filmer kan Bremmer beskriva Ester Blendas liv och äventyr så levande så att det känns som om man är där. Hennes tolkning blir levande - en trovärdig tolkning av hur det kan ha varit. Stilen känns igen från bland annat I skuggan av ett brott av Helena Henschen och Expeditionen av Bea Uusma. Ett lyckat grepp för historiedokumentärer och biografier. De av oss som lyssnade på ljudbok känner sig dock lite snuvade på bilderna. De berikar den tryckta utgåvan.

Men åter till hur hon kunde glömmas bort? Hon var ju oerhört populär och spridd, och umgicks med eliten i Stockholm i början av 1900-talet. Hon skrev tre populära barn- och ungdomsböcker och allt detta föll i glömska. Är det för att hon drabbades av alkoholism och dålig hälsa - var framgången så skör? Eller är det för att hon var just kvinna och vid den tiden?

Vi lider med Ester Blenda i boken. Vi lider med henne när vi ser hennes rastlöshet och hur dåligt hon mår. Vilken skillnad om hon hade levt idag. Eller? Varför mår begåvade människor så ofta dåligt? Nu hjälpte det ju verkligen inte att hon inte kunde leva ut sin kärlek - hon verkar ha varit helt beroende av sin bror och sin familj. Hon återkommer ständigt till dem. Och de ställde upp och beskyddade.

Men det här ständiga sökandet efter kickar - det gör en människa svår att leva med. Idag hade hon säkerligen diagnosticerats med någon ADHD-relaterad sjukdom. Som går att leva med när man är ung, men som blir svårare ju äldre man blir.

Det är svårt att greppa hur länge sedan detta var. Hur otroligt tidigt hon var ute. Kvinnor hade inte ens rösträtt. Hur var det att leva bland det och försöka göra sig en karriär? Och hur galna saker gjorde hon  inte? Det är svårt att förstå. Vi är tacksamma för att få ha gjort bekantskap med Ester Blenda, med en bit av det tidiga 1900-talets historia i Sverige. Snyggt levererat av Bremmer.

Betyg: Stark fyra

Nästa bok blir...
...Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri.

Höllvikenfruarna

Stål av Silvia Avallone

Ett annat Italien än vad man kanske lite naivt och romantiskt trott. Men självklart pågår livet i Italienska småstäder och samhällen precis som till exempel Degerfors i Sverige eller Sheffield i England. Och utmaningarna med tonåringars uppväxt och introduktion till vuxenlivet är antagligen liknande oavsett i världen du befinner dig.

I Silvia Avallones bok är det stålverket och männen som styr samhället och kulturen där tonårsflickorna möter vuxenlivet. Pulsen i staden styrs av stålet och smältugnen - männen har ingen chans - de får jobba på verket. Kvinnorna har två val - att stanna och bli mammor eller slampor -  eller att lämna orten för att vidareutbilda sig eller hitta jobb någon annanstans.

De unga tjejernas liv fascinerar, boken känns mycket som filmen Fucking Åmål - samma upproriskhet och vi-två-tillsammans-in-i-döden-vänskap mellan de två huvudkaraktärerna. Småtjejerna som driver med det kvinnliga och sexualiteten för att de är oerfarna och oskuldsfulla. Som frestar och lockar med sina krumsprång i vågorna med pytte-bikinis medan de äldre tjejerna föraktar dem och killarna flockas som hyenor kring ett nytt byte. Och så återupprepas det med nya heta småtjejer nästa säsong. Och nästa. Ungefär som när man gick på högstadiet och det alltid var några tjejer som blommade ut där i åttan, nian och som sedan fick se sig utbytta av yngre förmågor när de inte var spännande längre. Våndan av att peaka för tidigt i livet - vad har man kvar då om man stannar?

Vi är grymt imponerade av författaren som så fantastiskt kan krypa in under skinnet på karaktärerna. Man riktigt känner att man är en del av deras tankar. Att kunna gå in så totalt i ett ögonblick mellan tretton och fjorton år och tolka det åt läsaren. Vi fick samma känsla av att krypa in under skinnet i Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Som läsare reflekterar man hela tiden: "Nämen kan det vara så här, VAR det så här eller har det blivit så här?"

Vi har en teori om att en av tjejerna i periferin - Lisa - är författarinnan själv. Genom att ha varit iaktagaren har hon kunnat vara nära men ändå undgå det brutala uppvaknandet när man inser att man helt plötsligt inte är barn längre. Och då vara en av de som lämnar samhället och går vidare i livet.

Boken känns också väldigt aktuell med den amerikanska valrörelsen precis avslutad. Hur tänker "den vanlige mannen"? Hur är det när allt känns hopplöst och med de utmaningar som möter arbetarklassen idag med en omställning mot ett IT-samhälle?

En bladvändare - spännande, smart, tankeväckande, sorglig men ändå hoppfull. Kanske lite som livet i allmänhet? :)

Betyg: 5 (Vi var inte helt eniga, någon satte 4+)

Nästa bok...
...blir Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross.

Vi ses i början av 2017!
Höllvikenfruarna

Shantaram av Gregory David Roberts

Eva Sara om boken

Vilken bok! Den är mastig som tre vanliga pocketböcker och jättebra. Jag fångades snabbt av boken, den blev aldrig tråkig, möjligtvis var det ett avsnitt som var lite väl fokuserat på Kalasjnikovs och den Afghanska stäppen... Men annars är det en oerhört vacker, spännande och fängslande bok. Full av vackra aforismer.

Man sögs direkt in i atmosfären i Bombay och jag kände det verkligen som om man fick se det inifrån - såsom turister i vanliga fall inte får se det. Författaren/huvudpersonen har en förbluffande förmåga att lyssna, se och anpassa sig efter de sedvänjor, sätt att uttrycka sig, gestikulera, klä sig och se på livet som den indiska kulturen står för. Han börjar tala och tänka som dem och belönas med att få komma in i deras värld.

Jag förundrades även över att man får uppfattningen att Shantaram/Linbaba är en mycket moralisk man med hjärtat på rätta stället. Man tänker inte så mycket på att han samtidigt ägnar sig åt helt olagliga sysslor. Hans kontakter blir inte bara med den vanlige mannen i Bombays slum - det är även högsta maffiabossen i stan.

Kan verkligen rekommendera boken. Tror att den passar både killar och tjejer.

Betyg: 5 

Annika om boken

Jag gillade hans språk med alla målande beskrivningar av miljöer och människor i poetiska ordalag. Själva handlingen som är baserad på författarens händelserika liv utspelar sig under 80-talet i den undre världen bland maffia och slum - trots att det stundtals är oerhört smutsiga miljöer bland kriminella och i krig målar ändå författaren upp situationer och miljöer på ett sådant sätt att man som läsare "glömmer bort" att det är just detta och man t o m sympatiserar med de olika individerna.

Trots att boken är så lång upplevde jag inte den som tungläst utan kom snabbt in i handlingen.

Betyg: 5

Carina om boken

Jag vill ha denna bok oläst… en av de absolut bästa böcker jag läst. Otroligt behagligt språkligt, som poesi bitvis, och det han skriver får det att tåras i mina ögon, och det är inte ofta det händer när jag läser. Och författaren förflyttade mig verkligen till de olika miljöer han befinner sig i – jag riktigt kände lukter, smaker, och hörde ljuden – och beskrivningen av de människor han möter är klar och levande.

Ett fascinerande levnadsöde och jag beundrar Gregory David Roberts inställning till livet; att vara så öppen och icke-fördömande, det är en bristvara hos människor. Boken är intressant ur ett historiskt/religiöst/kulturellt/filosofiskt perspektiv och det är spännande att följa bokens karaktärer och deras tankar och val för att 900 sidor senare känna att man blivit berikad.

Betyg: 5