Språket. Målande utan att vara för mycket, vardagligt men ändå beskrivande. Det gillades. De som lyssnade som ljudbok sade att det var intressant med svängningarna mellan amerikanska och svenska och alla de olika dialekterna.
Det är mycket fakta och research som ligger bakom boken - inte bara egna reflektioner och intervjuer med familjemedlemmar och andra släktingar. Detta är dock insprängt på ett effektivt sätt utan att det känns som reportage - det här är äkta känslor, personligt och nära. Ett sätt att försöka förstå - inte bara sin egen historia utan ett större sammanhang kring ursprung, etnicitet och sociala grupperingar i USA. Och till viss del i Lund, Sverige.
Det vi slogs av var hur verkligt det blir när Jason kan se med både vita och färgade ögon på en situation. Hur det inte är självklart att han identifierar sig som svart när han åker runt i Södern i USA, men hur han ändå kommer att bli bemött och dömd utifrån sin hudfärg. Så naiva vi kan uppfattas här som vita personer i Sverige, så långt ifrån den verklighet som Jason beskriver. Kan vi ens förstå hur ytligt och direkt särbehandling kan vara? Som när Jason, aningslöst, tar med hem en bomullstuss från en plantage i Södern som minne och pappan blir väldigt upprörd. (Hade man tagit med en bit av en Auschwitz-barack hem?) Han gör själv en resa och blir mer och mer medveten. Det kommer en snygg passage i slutet av boken när det går upp för honom att hans egen farfars bror faktiskt plockade bomull i början av 1900-talet. Det är inte längre bort - och så mycket av strukturerna lever kvar.
Är det därför en reklamkampanj från H&M med en liten kille med en tröja vars text "Coolest monkey in the djungle" kan bli ett sådant uppror? Ingen i Sverige anade något? Eller var företaget helt enkelt för homogent och inte tillräckligt globalt kompetent att avgöra om en marknad skulle kunna ta illa upp?
Vi undrar lite varför det inte inte är fler bilder med, när de verkar ha gjort ett slags reportageresa. Men kanske används det i föreställningen med samma namn? Där verkar i alla fall musiken ta en stor plats, och det gör den så klart i boken också. Både historiskt och i nutid av minoritetsgrupper och som uttrycksmedel för orättvisor och social tillhörighet. (Vi har bokat biljetter och ska gå och se den i Malmö i mars.)
Hela bokens tema - hur man identifierar sig med, och förhåller sig till, en grupp är intressant. Vare sig det handlar om kön, klass eller ursprung. Han är duktig på att vara personlig men inte privat. Han beskriver precist hur det är att vara en produkt av sin omgivning, jaget i en samhällsstruktur. En sak som vi funderar över är att boken handlar väldigt lite om hans mamma. Men det kanske hade varit annorlunda om det hade varit hon som var svart?
Betyg: 4+
Nästa bok...
...blir Never let me go av 2017 års Nobelprisvinnare Kazuo Ishiguro.
Vi hörs!
Höllvikenfruarna
.jpg)
.jpg)
