Sommarboken av Tove Jansson

 

Det här är en bok att läsa om, och läsa om, flera gånger. Kanske varje sommar rentutav. En oerhört vacker och stillsam berättelse. Skriven så man riktigt hör den vackra, välvårdade finlandssvenskan framför sig. Små finurliga formuleringar som gör att man hela tiden känner sig som om man befinner sig i skärgården i finska viken. Naturen, växtbeskrivningarna, vädret och havet. Allt beskrivs detaljerat, med känsla, och mycket målande. Boken känns tidlös. Som om det är samma sommar som beskrivs fast många gånger. Som om man fastnat där någon gång på 50,60,70-talet när vi tror att den utspelar sig. 

Den handlar om en mycket gammal farmor och ett mycket litet barnbarn. Och det finns en pappa i periferin, men han bara jobbar och jobbar. Det är relationen mellan dotterdotter och farmor som beskrivs. Från bådas håll. Det är så fint och annorlunda beskrivet. Så äkta på något sätt. Hur snabbt man kan tappa tålamodet och sura ihop och samtidigt hur äventyrslysten och kreativ man kan vara i ett ögonblick. Dotterdottern ser inte på farmorn som någon gammal person. Det är vi som ser att hon behöver käppen och att hon rör sig mödosamt när hon kryper under granar och traskar genom kärr med sitt barnbarn. Men till sinnet är hon som barnet och kan svara omsorgsfullt och med stort allvar, även på de mest underliga frågor och funderingar. 

De har oändligt med tid. De är på en ö, det är sommar, och livet går som i slow motion. Och barnet får sköta sig självt. Såsom det var på den tiden. De fick säga till om det var något men annars fick de roa sig och pyssla på egen hand. Eller hjälpa till med de vuxna. Här finns inga mobiltelefoner, tv-apparater eller paddor. 

Det är vackert skrivet och väldigt, väldigt klokt och med mycket livserfarenhet. Det känns skönt att pausa lite efter varje kapitel och reflektera lite. Hela boken är slow mo och lite wellbeing på något sätt. Och otroligt vackra teckningar av Tove Jansson själv. 

En bok att tycka om. Och att ta fram varje sommar och läsa om. Det kommer i alla fall vi göra. 

Betyg: 4,2 av 5

Nästa bok...

...blir Himmelsdalen av Marie Hermansson. 

Sköna hösthälsningar

Höllvikenfruarna

Vi kom över havet av Julie Otsuka

Japanska kvinnor som skeppas över från Japan till Kalifornien i början av 1900-talet, i hopp om ett bättre liv som hustrur åt japanska män som redan emigrerat tidigare. En historia som det kanske inte skrivits så mycket om tidigare. Och historien strannar inte där, det handlar om chocken av att befinna sig i ett främmnande land, bortlovad till en annan man än den de fått sig presenterad via brevväxling (!), hur de fick försöka anpassa sig till livet i det nya landet, och slutligen om hur japanska immigranter och deras familjer deporterades och samlades i läger efter Pearl Harbour-attacken i början av 40-talet under andra världskriget. 

Det är oerhört fint och starkt skrivet, det känns nästan som lyrik. Det är väldigt vackert skrivet. Greppet att använda det kollektiva "vi" som berättare är väldigt behagligt och känns solidariskt. Som om vi kvinnor förstår kvinnor, och ju fler personer som presenteras, desto enklare blir det att se dem framför sig. Det drabbade kollektivt men det var samtidigt så många individuella öden. Som en kör av många stämmor som sjunger samma sång. 

Det är klassiska immigrantstories - men en helt egen kultur. Nytt och spännande för oss. Det är kompakt och konsenderat. Tidlöst - det kunder varit skrivit när som helst. Vi-berättargreppet blir också väldigt effektfullt när författaren helt plötsligt vänder på perspektivet i slutet. När alla japaner plötsligt ger sig av och lämnar tomma hus och verksamheter. Och där någonstans blir vi också väldigt nyfikna - vad hände sedan? Vad hände i lägren? Hur länge satt de där? Hur ser man på personer med japansk bakgrund idag i USA? Blev de kvar? Varför hör man ingenting om dem? Kinesiska invandrare i USA och Chinatowns är vi ju bekanta med, men japanska invandrare? 

Och än en gång - jämför man den svenska översättningen med den engelska originaltiteln The Buddha in the Attic - så känns den svenska översättningen lite platt. Det finns en subtil koppling i historien till den engelska titeln, en twist, som helt går förlorad i den svenska titeln. 

Betyg: 4,3 av 5

Nästa bok...

...blir Sommarboken av Tove Jansson. 

Ha en skön sommar!

Höllvikenfruarna

En bättre värld av Anthony Doerr

Den här boken utspelar sig i tre tidsåldrar, eller dimensioner om man så vill. Konstantinopel på 1400-talet, Idaho 1970 till nutid, och på ett rymdskepp färdandes i rymden i framtiden. Den är skriven som en ungdomsroman och handlar om människans, eller snarare unga människors, naturliga strävan efter att försöka förstå och att föröska överleva.

Bolen är lite krävande i början, man kastas mellan de olika tidsperioderna och det är många namn och personer att hålla reda på. Det är lite oklart vilka osm är huvudpersonerna ett tag. (Detta gör också att vi rekommenderar att man läser boken hellre än lyssnar.) Man har hela boken igenom en känsla av att det hänger ihop på något sätt, men man förstår inte hur, och detta är det som driver berättelsen och gör att man inte vill sluta läsa. 

De unga personernas tankar och handlingar beskrivs så fint och så olika. Det finns tydliga kopplingar till hur unga idag oroas över planetens överlevnad, hur engagerad man kan vara. Det är intressant att diskutera Greta Tunberg och hennes generations engagemang för klimatet. Djur och natur är genomgående starkt närvarande i boken, och än en gång väldigt fint beskrivet. 

Boken är ett mysterium, och man får nästan känslan av att berättelsen skrivs medan man läser. Eller att huvudpersonerna skapar historien genom sina handlingar, fastän det är århundraden mellan dem. Lite som Michael Endes Den oändliga historien. Det är mystiskt och overkligt och fascinerande. På var och ens sätt tar de här unga personerna själva beslut om sitt liv och skapar sin fortsättning. Och det handlar om hur viktigt det är med böcker, läsande, kunskap och fantasi (bibliotek spelar en viktig roll i alla tre historierna) - och det är något väldigt vackert över det. 

Vi tyckte oerhört mycket om att läsa den här boken. Och att få diskutera den efteråt. Tillsammans fick vi ännu fler aha-upplevelser. En bok att dela helt enkelt. :) Det är bara en sak vi retar oss på - varför en sådan tam översättning av titeln? På originalspråk heter den Cloud Cuckoo Land. 

Betyg: 5 av 5. Alla gav högsta betyg. En riktig höjdare helt enkelt. 

Nästa bok...

...blir Vi kom över havet av Julie Otsuka.

På återseende

Höllvikenfruarna

Haven som skiljer oss åt av Gill Thompson

Efter andra världskriget skickades tusentals föräldralösa engelska barn till Australien för att befolka landet och ge dessa barn en ny start i livet. Men för flera av dessa barn innebar detta tragiska livsöden och utnyttjanden. Gill Thompsons historia är baserad på sanna händelser, händelser som under en lång tid inte var särskilt välkända. 

Vi får dels följa ett barn, som aldrig kan sluta hoppas att hans mamma ska hitta honom på andra sidan jordklotet, och dels en mamma som lider av minnesförslut men har en bestämd känsla av att det är något som fattas... Det är två historier som utspelas parallellt i London och i Australien. Det är jobbigt att följa dem och man lider verkligen - ingen av oss hade någonsin hört talas om detta. Att "överblivna" barn hanterades som billig arbetskraft när de väl kom fram till barnhemmen. Bara ett fåtal fick komma till nya familjer och ett normalt liv. De som blev kvar blev utnyttjade på flera sätt - och det är lätt att dra paralleller till skandalerna inom katolska kyrkan. 

Boken är både engagerande men även lite effektsökande, och mamman med minnesförlust blir lite väl fiktiv och det känns inte så verkligt. Porträttet av henne kunde kanske varit lite annorlunda för att vi skulle ge boken lite högre betyg. Men det är en intressant och rörande historia, absolut. 

Betyg: 3 av 5

Nästa bok...

...blir En bättre värld av Anthony Doerr.

På återseende

Höllvikenfruarna

Konferensen av Mats Strandberg

 

En skräckis. Eller - det var vad vi trodde att vi valde. Men der visade sig snarare vara en thriller med splatter-inslag. En välbyggd historia med coolt bygge av letrådar. Bra karaktärer - han gillar verkligen sina personer - och även om de är lite av stereotyper så vet man inte alls hur det ska gå och vilka som ska klara sig. Eller vet vi det egentligen innerst inne ändå kanske? 

Boken kan beskrivas som en motsvarighet till filmen From Dusk to Dawn av Quentin Tarantino - först verkar allt vanligt - kommunanställda som ska åka på konferens. Men sedan vänder det och dödandet börjar, och då börjar det rejält. Vi får se hur männsikor beter sig under press - olika flyktbeteenden och deras rätta jag visas. Det är fördelen med att det är en bok - vi får höra hur de tänker. Svårt att överföra till film. (Bokan har filmatiseras och kommer som film på Netflix under 2023.)

Det är så klart en läskig bok som man läser snabbt och med hög puls. Vi associerar både till Utöja och morden på Latinskolan i Malmö - det finns otäcka kopplingar till båda händelserna. Boken är skriven som en skräckfilm - mördaren dyker upp, försvinner, dyker upp försvinner om igen. Och så vidare. Annars är det som skiljer boken från en vanlig spännande thriller beskrivningarna av skadorna i detalj. Väldigt sceniskt. (Sade vi att den kommer som film?)

Nja - inget för oss kanske. Men hög puls fick vi i alla fall. 

Betyg: 2 av 5

Nästa bok...

...blir Haven som skiljer oss åt av Gill Thompson. 

Köpenhamnstrilogin (Barn, Ungdom, Gift) av Tove Ditlevsen

Vi läste alla tre böckerna i Köpenhamnstrilogin eftersom de nyligen getts ut som två böcker. Det är inte nya böcker - de utgavs första gången på sextiotalet men har kommit i nyöversättning under 2022. 

Vi undrar varför kvinnors bedrifter, till exempel författarskap, verkar upptäckas så sent? Eller är det en renässans just nu av kvinnliga kostnärinnor, författarinnor, forskare, vetenskapskvinnor, drottningar till exempel som förtjänar lite mer uppmärksamhet? Vi förstår att Tove Ditlevsen antagligen fick mycket uppmärksamhet i Danmark när hon var verksam - men varför blir hennes ursprungsböcker plötsligt aktuella nu? Läser vi dem med nya ögon kanske? Knausgård skriver ju på samma sätt idag och får enorm genomslagskraft, även utanför sitt hemland. 

Böckerna är självbiografiska och hon framstår som en ganska osympatisk men smart person. Hon har ett enormt driv, hon bestämmer själv i en tid när kvinnor blev bestämda över. Det är väldigt öppet och sakligt och hon delar med sig av tankar och reaktioner som inte är så sympatiska och som man verkligen inte delade med vem som helst på den tiden. Hon är filterlös. 

Det är lättläst och rappt. Hon beskriver beroende och missbruk på ett oerhört realistiskt och hemst sätt. Vi diskuterar hur manipulativ hon var och om det är ovanligt för kvinnor? Eller att kvinnor erkänner öppet att de manipulerar. Det känns som ett manligt drag - som om hon vore en man. En man som vet vad han vill och inte stoppar för något - och trampar ner andra i sin väg. Helt egoistiskt och utan hänsyn till andra. Det är en sorts feminism antar vi. Hon är rakt på sak och hon skriver direkt och tydligt. Det är liksom självklart för henne. Hon tvivlade nog aldrig. 

En förebild för många kvinnor. Det var Köpenhamns Vesterbrokvinnor som slöt upp och följde henne till begravningen, hon skulle inte vara ensam. 

Ett fascinerande livsöde - nyttigt att läsa om även idag.

Betyg: 4,1 av 5

Nästa bok...

...blir Konferensen av Mats Strandberg

Eufori av Elin Cullhed

En fantasi om Sylvia Plaths sista år i livet. En tolkning utifrån egna erfarenheter. Med moderna ögon sett. Väldigt fascinerande och oerhört tragisk berättelse. Hur hade hon blivit bemött idag? Med de behandlingar och psykiatriska diagnoser som finns tillgängliga - utmattningssyndrom, manodepressivitet, depressioner, adhd, etc? Med dagens syn på jämlikhet och könsroller? Med dagens syn på föräldraskap och yrkeskarriär? Det får vi aldrig veta. För Sylvia Plath slutade det på det mest oerhört tragiska sätt man kan föreställa sig. Kan vi omtolka hennes öde med våra ögon? 

Det är inte lätt att balansera barn, hem och jobb. Och partner. Inte idag och inte då. Om man dessutom har en brinnande längtan efter att få uttrycka sig kreativt - och hamnar under stress som känns övermäktig - hur reagerar man? Kan vi känna igen oss? Ja - det kan vi. Och genom Elin Cullheds berättelse tror vi, och hoppas, att utgången blivit en annan om Sylvia levt idag. Vi lider med henne, vi känner hennes desperation, hennes förnekelse och hennes förtvivlade försök att hålla ihop familjen. Samtidigt som. 

Ett tips är att läsa Sylvia Plaths Glaskupan (The bell jar) i direkt anslutning till boken om ni inte redan har läst den. Då märker man hur Elin har använt samma person och samma grepp för att skriva den här boken. Hon har använt Sylvia Plaths berättargrepp för att tolka hennes egen historia. Det är väldigt effektivt och fascinerande. 

En annorlunda, gripande bok som gav oss mycket att prata om. 

Betyg: 4 av 5

Nästan bok...

...blir Clownen Shalimar av Salman Rushdie. 

Var rädda om er!

Höllvikenfruarna