Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

Vi var nog alla överens om att boken inleddes lite segt i början. Speciellt de som lyssnade som ljudbok och som tyckte att uppläsar-rösten var lite tråkig. Men den tog sig. Boken alltså.

Efter att ganska nyligen ha läst Silvia Avallones bok Stål så slängdes vi alltså in i två unga italienskors liv igen. Men den här gången i Neapel och på femtiotalet. Böckerna påminner mycket om varandra, och temat om vem som får möjlighet att gå vidare och vem som blir kvar i barndomens arbetarkvarter. Den sorglösa barndomen som sakta övergår till ungdomsår och definition av personligheter och drömmar. Och som leder till så olika framtid för Elena och Lina.

Vilka barn är det som lyckas och är det uthållighet snarare än intelligens som belönas idag? Lina framstår som den starka, den som är blixtrande intelligent och som kan applicera sin intelligens på vad som helst och därefter behärska det till synes utan ansträngning. Elenas styrka är uthålligheten, hon har grit, hon orkar, står ut. Hon har öga för spelet och vad som anses som bra, hon har fliten, kan lägga in timmarna som krävs. Medan Lina sveper in snabbt och stort men sedan lämnar snabbt när hon konstaterat att hon behärskar det. Eller tvingas hon lämna det? Är det för att hon förstår att det inte är lönt, att hon aldrig kommer att få fortsätta som hon ger upp?

De är smarta på olika sätt och de utnyttjar varandra. Lina styr och ställer och ser till att få det hon vill ha, men hon är beroende av Elena för att få input från hennes värld när hon kan/får läsa vidare. Skillnaden är att bara den ena får möjligheten att ta sig vidare (studera), den andra får inte men gör det bästa av situationen (gifter sig rikt). Vi diskuterade även hur tjejer jobbar med statusmarkeringar i ungdomen. För killar är det kanske genom idrott, mod, pengar, slagsmål. Men för tjejer är det kanske mer subtilt - vem vågar gå längst, vem är först med att introducera något? Och Lina och Elena verkar ju indragna i något slags spel om vem som vågar, vem som kommer längst, de trissar varandra hela tiden.

Det som också slår oss är vilken otrolig lojalitet det finns mot kvarteret. Det är både en slags social trygghet men även kontroll som begränsar deras liv. Det är svårt att slita sig därifrån och Elena slits mellan detta och framtidens möjligheter. Detta är nog också något som skiljer sig mycket mellan Sverige och övriga Europa - den unikt starka individualismen och friheten/självständigheten vi har i vårt samhälle. Vi har höga förväntningar på vad "samhället" ska ställa upp med vad gäller t ex barnomsorg och åldringsvård. Vilket ansvar har man egentligen att själv bygga upp sitt skyddsnät?

Intressanta diskussioner, intressant bok. Flera av oss har redan påbörjat bok två och tre i denna romankvartett om de två väninnorna från Neapel.

Betyg: från 3 till stark 4

Nästa bok...
...blir Jag lät dig gå av Clare Mackintosh

Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross

Triggern för att välja denna bok var påvens besök i Lund i höstas. På flyget hem till Vatikanen får han frågan från den svenska reportern Kristina Kappelin om den katolska kyrkan kommer acceptera kvinnliga präster. På den frågan svarar han typ: Nej - aldrig, och man kan tolka hans skrockande tillsammans med sina kollegor som ett "lilla-gumman-skrockande" samtidigt som han säger något mycket märkligt om svenska starka kvinnor som skrämmer bort männen.  Så, boken Påven Johanna (Pope Joan) från 1996 har några år på nacken men kändes ändå aktuell.

Boken utspelar sig på 800-talet och baseras på historier om att det ska ha funnits en kvinnlig påve som strukits ur alla historieböcker. En slags variant på konspirationsteorier kring undanskymda kvinnor inom kristendomen såsom Da Vinci-koden.

Vi hamnade direkt i diskussioner kring hur arg man blir när man läser om kvinnor helt utan rättigheter och frihet - ägda av männen. Slagna av männnen. Undertryckta av männen. Och givetvis finns det några ärkeskurkar till män i boken - det är ju ett drama. Men vi diskuterade att även om detta utspelar sig på 800-talet så finns det ju ställen i världen där det fortfarande är så att kvinnor inte har eget värde eller får utbilda sig. Så hur lång tid tar det egentligen för ett samhälle att bli jämlikt? För männen att kunna lämna ifrån sig hälften av makten? Och är det kyrkan/religionen som står i vägen? I Sverige var det hundra år sedan vi fick allmän (kvinnlig) rösträtt, vad är det som har gjort att just vi kommit så långt i jämställdhetsfrågor? Den allmänna välfärden? Allmän skolplikt och en ökad kunskap som gör att beroendet av kyrkan har minskat?

Osökt kommer vi även in på det här med kvinnovåldet - både i boken och i dagens verklighet. Hustrumisshandel. Hedersmord. Hur kan det få fortsätta? Hur kan det förklaras eller begripas överhuvudtaget? Är det känslan av att tappa kontroll över kvinnan och sina barn som kan vara så provocerande? Ofattbart. Och att det fortfarande kan ske ostraffat i vissa delar av världen.

Boken är spännande och man lägger inte gärna den i från sig. Man lever sig verkligen in i Johannas öden och scenerna där hon argumenterar skiten ur sina manliga kollegor är lysande. Boken är dock från 1996 och det märks bland annat genom att Johanna idealiseras liiite väl mycket. Som en kvinnlig variant av Jan Guillos Arn (som kan hantera svärdet med båda händerna, är lärd i latin och läkekonst, installerar bevattningssystem samt behandlar sin fru med kärlek och respekt). Idag verkar det som om kvinnliga huvudpersoner kan vara lite mer sammansatta och udda -  tänk Lisbeth Salander, Saga Norén eller Carrie i Homeland. Johanna är ju helt fantastiskt begåvad på alla plan - var det nödvändigt att göra henne SÅ unik och enastående? Och romansen - var den nödvändig för någon slags kvinnlig identifikation med läsarna? Det tillför ju romanen ett värde på sätt och vis, men för några av oss blev det lite tröttsamt. Tveksamt om romanen skulle skrivits på samma sätt idag - det är ändå tjugo år som har förflutit. Å andra sidan har det ju länge varit så att man som kvinna behövt prestera bättre än män för att komma lika långt.

Eller som styrelseproffset Marianne Nivert formulerar sin egen definition på jämställdhet i näringslivet. "Den dag jag möter lika många medelmåttiga kvinnor i styrelserummen som jag mött medelmåttiga män genom åren."

Boken rekommenderas å det varmaste.
Betyg: 4

Nästa bok...
...blir Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

Ta hand om er
Höllvikenfruarna

Stål av Silvia Avallone

Ett annat Italien än vad man kanske lite naivt och romantiskt trott. Men självklart pågår livet i Italienska småstäder och samhällen precis som till exempel Degerfors i Sverige eller Sheffield i England. Och utmaningarna med tonåringars uppväxt och introduktion till vuxenlivet är antagligen liknande oavsett i världen du befinner dig.

I Silvia Avallones bok är det stålverket och männen som styr samhället och kulturen där tonårsflickorna möter vuxenlivet. Pulsen i staden styrs av stålet och smältugnen - männen har ingen chans - de får jobba på verket. Kvinnorna har två val - att stanna och bli mammor eller slampor -  eller att lämna orten för att vidareutbilda sig eller hitta jobb någon annanstans.

De unga tjejernas liv fascinerar, boken känns mycket som filmen Fucking Åmål - samma upproriskhet och vi-två-tillsammans-in-i-döden-vänskap mellan de två huvudkaraktärerna. Småtjejerna som driver med det kvinnliga och sexualiteten för att de är oerfarna och oskuldsfulla. Som frestar och lockar med sina krumsprång i vågorna med pytte-bikinis medan de äldre tjejerna föraktar dem och killarna flockas som hyenor kring ett nytt byte. Och så återupprepas det med nya heta småtjejer nästa säsong. Och nästa. Ungefär som när man gick på högstadiet och det alltid var några tjejer som blommade ut där i åttan, nian och som sedan fick se sig utbytta av yngre förmågor när de inte var spännande längre. Våndan av att peaka för tidigt i livet - vad har man kvar då om man stannar?

Vi är grymt imponerade av författaren som så fantastiskt kan krypa in under skinnet på karaktärerna. Man riktigt känner att man är en del av deras tankar. Att kunna gå in så totalt i ett ögonblick mellan tretton och fjorton år och tolka det åt läsaren. Vi fick samma känsla av att krypa in under skinnet i Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Som läsare reflekterar man hela tiden: "Nämen kan det vara så här, VAR det så här eller har det blivit så här?"

Vi har en teori om att en av tjejerna i periferin - Lisa - är författarinnan själv. Genom att ha varit iaktagaren har hon kunnat vara nära men ändå undgå det brutala uppvaknandet när man inser att man helt plötsligt inte är barn längre. Och då vara en av de som lämnar samhället och går vidare i livet.

Boken känns också väldigt aktuell med den amerikanska valrörelsen precis avslutad. Hur tänker "den vanlige mannen"? Hur är det när allt känns hopplöst och med de utmaningar som möter arbetarklassen idag med en omställning mot ett IT-samhälle?

En bladvändare - spännande, smart, tankeväckande, sorglig men ändå hoppfull. Kanske lite som livet i allmänhet? :)

Betyg: 5 (Vi var inte helt eniga, någon satte 4+)

Nästa bok...
...blir Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross.

Vi ses i början av 2017!
Höllvikenfruarna

Kallocain av Karin Boye

De flesta av oss visste inte ens att Karin Boye skrivit romaner, allra minst en dystopisk sådan. Boken ger en iskall bild av hur Världsstaten fostrar sina medborgare att lydigt följa ett större mål, hur kollektivet tillsammans har ett mål för de många. Och vad händer när vemsomhelst kan bli anklagad för att utgöra ett hot mot Världsstaten och om någon uppfunnit ett serum som gör att dina innersta tankar inte är hemliga längre?

Det är ett ämne som nog var väldigt tydligt för tiden när den skrevs 1940, omvärlden just då, med världskrig, nazismen och kommunismens framväxt, har genomsyrat flera stora verk från tiden. Och kanske är det så att det är signifikant för en dystopi i sig, att den speglar tidsandan? Och att det är därför vi ser böcker av typen "Hungerspelen" idag, med temat vad som händer när alla kan bli kändis och hur genomgripande massmedia och idoldyrkan kan vara. Man kan säga att dystopier säger mer om den tid när den skrivits än om framtiden.

En intressant detalj med ordet "dystopi" är att det även kan vara en medicinsk term för när organen i kroppen är felplacerade. Är även detta något som drivit Karin Boye att skriva just en dystopisk roman? I förordet till en av upplagor vi läste, står det att hon var djupt tagen efter ett studiebesök i Sovjetunionen 1928, att hon insåg hur en totalitär stat med komplett lojala medborgare skulle kunna vara mycket sårbar för någon som vill utnyttja detta för egen vinning. Och hur det, varma, medmänskliga skulle kunna undertryckas och gå förlorat i idealism och en iver att tjäna något större än jaget. Tyvärr tog Karin Boye sitt liv bara åtta månader efter boken getts ut.

Vi diskuterade även kring hur otäck boken är, hur otäck och skrämmande tanken är på att inte kunna lita på någon. Inte ens sig själv - om Staten till och med kan kontrollera tanken, innan den ens blir ord och ett hot, vad händer då? Kan man kräva att vi ska ha ansvar för våra tankar? Vet vi ens själva vem vi är? Idag kan man få en bild av oss genom att googla - är det samma sak? Andras bild av dig, som du inte kan påverka.

En annan tanke som fascinerar är hur kunde det ske hur bildades nätverket? Hur får en gruppering makt som sedan bara rullar på och den stora massan stöttar den? Det gäller både i boken och historiskt sett och även skeenden idag. Boken är väldigt intressant att läsa - men den är lite ojämn. Långa stycken där det inte händer så mycket - man måste koncentrera sig. 

Betyg: 4 

Nästa bok...
...blir "Stål" av Silvia Avallone. 

Vi ses i slutet av november. Ha en skön höst!

Höllvikenfruarna

Dimensioner av Sofie Berthet

Den här gången hade vi författarbesök! Sofie som skrivit "Dimensioner", den första delen i en ungdomstrilogi om tonårstjejen Nova från Trelleborg.

Vi fick chansen att fråga kring hur en författares vardag kan se ut, vad som ligger bakom viljan att skriva, hur man väljer vad man ska skriva och mycket annat. I Sofies fall har hon alltid skrivit historier och sagor, det har alltid varit en del av hennes drivkraft. Att hon valde just att skriva en dystopisk ungdomsroman som utspelar sig i framtiden, och handlar om effekterna på klimat och miljö, var en del av en mission att få fler ungdomar att upptäcka läsandet och uppmuntra det.

Själva romanen var intressant att läsa - vi har inte läst någon ungdomsbok förut. Kul att den utspelar sig här utanför Höllviken och att få läsa lite i sci-fi-genren. Flera av oss har tidigare läst "Hungerspelen" och flera referenser gjordes osökt till den serien och andra ungdomsböcker.

Sofie tipsade sedan oss om att läsa Kallocain av Karin Boye som exempel på en klassisk dystopisk roman, en roman som även inspirerat henne. Så det gjorde vi. :)

Nästa bok...
...blir "Kallocain" av Karin Boye.

Höllvikenfruarna

Våra bästa böcker. Ever.

Här är ett specialinlägg eftersom vi inte hann få tag i nästa bok och läsa den innan sommaren. Mer info om det nedan.

Vi träffades istället för att berätta för varandra vilka som är våra bästa böcker någonsin, antingen som vi njöt av att läsa, som har format oss, eller som på något sätt är representativt för vår respektive litteratursmak. Här kommer det:

Carina
Hotel Pastis av Peter Mayle - en feelgood roman som utspelar sig i Provence.

Nevenka
Utvandrarsviten av Vilhelm Moberg, Contact av Carl Sagan, Shantaram av Gregory David Roberts och En sorts kärlek av Ray Kluun.

Eva Sara
Pride & Prejudice av Jane Austen, Den hemliga historien av Donna Tartt,  Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien och Timmarna av Michael Cunningham.

Karin
Jag heter inte Miriam av Maj Gull Axelsson, Rövarbruden av Margaret Atwood och allt av Joyce Carol Oats.

Jessica
På Chesil beach av Ian McEwan, Skynda att älska av Alex Schulman och Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson.

Nästa bok...
...blir en specialare. En ny bok som precis kommit ut, skriven av en kollega till en av oss, som kommer och gör författarbesök. :) "Dimensioner" - första boken i Nova-trilogin av Sofie Berthet.

Vi ses efter sommaren!
Höllvikenfruar

Boktjuven av Markus Zusak

Detta är en väldigt fin bok, för att citera en av oss. Den handlar om den lilla människan i de stora sammanhangen. Den är skriven så att man orkar, även om det är jobbigt. Författaren lyckas skapa en skildring av den mänskliga sidan av en katastrofal situation - i det här fallet Tyskland under andra världskriget. Som en enskild idivid hade man säkert inte en chans i Nazityskland. Alla styrdes av detta, alla omfattades och det är så ofattbart.

Och med tanke på detta är det så smart att göra Döden till berättaren. Han står utanför och betraktar och kan inte heller förstå. Det är även så boken slutar - Döden säger:

"I’m haunted by humans." "Jag är besatt av människor."

Det är också fascinerande att reflektera över Ordets makt i dessa dagar. Vi diskuterade Liesel – Hitler – Trump. Liesel tar tillbaka orden som missbrukas av Hitler. Hon använder dem (orden) för att för att lugna sina grannar under bombanfallen och beskriva sin egen historia.

Romanen känns tidlös. Den känns även som en (bra) ungdomsroman med lite av ett sagospråk. Man bara flyter med. Det är lite Peter Pan-klassiker-skimmer över det hela. I efterordet berättar Markus Zusak att berättelsen kommer ur de historier hans farföräldrar berättade om sin tid i Tyskland under kriget. De måste ha varit fantastiska berättare. Och det är kanske därför som han själv valt den fantastiska (i dubbel bemärkelse) berättaren Döden. Vi kan också känna igen referenser till Flyga drake av Khaled Hosseini. Ett barnsligt äventyr finns kvar men som försvinner.


Rekommenderas.
Betyg: 5
Nästa bok...
...blir ett urval av våra bästa böcker någonsin. :)

Höllvikenfruarna