Sonen av Philipp Meyer

"Dallas" möter "Kampen om Colorado" eller "The Macahans". I bokform. Så kan man nästan bäst beskriva denna krönika över Dallas historia. Fyra generationer - från de första nybyggarna fram till dagens oljemagnater. Och så en massa indianer och mexikaner. Den vite mannens seger över infödingarna. Eller? Till vilket pris? Överlever ett samvete generationer?

Det är en mäktig bok, både i omfång och i tidsspann. Antagligen är den ännu mer känslosam för amerikaner, det är ju deras historia som berättas.

Boken är ganska svår att sätta sig in i eftersom de tre berättelserna som utspelar sig under 150 år, skildras parallellt, ett kapitel i taget. Det blir svårt att hänga med helt enkelt. Det kanske är tänkt så, för det är mycket som avslöjas först i slutet - pusselbitar som faller på plats. Vi rekommenderar att titta på släktträdet i början av boken med jämna mellanrum!

Det är en fantastisk historia, perioden där den unge Eli är hos indianerna är oerhört detaljerad och intressant. Det är bara synd att den kvinnliga huvudrollen inte beskrivs lika detaljerat. Genomgående för kvinnorna i boken, över alla generationer, är att de alla är missnöjda med sin roll som mor. Till och med så pass att när de får som de vill så straffas de med döden.

Vi diskuterade mycket kring den extrema råhet och grymheter som beskrivs i boken. Som modern svensk är det nästan omöjligt att förhålla sig till det. För oss är ett människoliv så mycket värt idag, men det var definitivt inte så förr. Äta eller ätas. Vem tar vems land och vem hämnas grymmast i avskräckande syfte? (Ho-ho-ho - I've got a machine gun!)

Sammanfattningsvis: intressant, lite ryckigt och svårt att hänga med, gillar ambitionen och kommer definitivt att komma ihåg karaktärerna. Man behöver tid för att läsa den.

Betyg: 3

Nästa bok...
...blir "Det enda könet: varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin" av Katrine Kielos.

Vi ses i början av april.
Höllvikenfruarna

I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson

Detta var en bok som vi alla sträckläste. Oerhört vacker, vemodig, mystisk, spännande. lite långsam, fransk och annorlunda. Vi tänker osökt på både Igelkottens elegans och Tillsammans är man mindre ensam. De har samma beskrivning av utanförskap och egensinniga människor som någon plötsligt når fram till. Gärna över generationsgränser och över sociala bakgrunder.

Linda Olsson verkar dessutom vara specialist på att beskriva just möten över generationer, hur någon vänder hem, väljer isolering, och hur denna sedan bryts. Av någon annan.

Vi slogs också av att man framför sig såg en vacker gammal byggnad med ett mörkt spännande trapphus - lite parisiskt. Kanske för att vi läst böckerna ovan som utspelar sig så. Det känns liksom främmande att det skulle utspela sig i ett funkishus eller i ett modernt hus. Men det kan säkert uppfattas helt annorlunda av någon som inte läst de franska böckerna.

När det gäller huvudpersonen i den här boken, Elisabeth, så har man först inte en aning om hur gammal hon är. De andra huvudpersonerna är dels en väldigt ung man och dels en äldre man som är änkling - det var inte givet vem som skulle kunna vinna hennes vänskap/hjärta. Det var lite uppfriskande. Man vill veta hur det går  för henne, man blir nyfiken på hennes bakgrund, varför har hon isolerat sig i sin lägenhet? Vad kan ha hänt? Ska de två männen lyckas i att nå fram till henne?

Det som engagerar är nog att huvudpersonerna är sådana djupdykningar i sina personligheter - hon är oerhört disciplinerad, nästan som en anorektiker. Och männen är  så befriande goda och vänliga. Vi diskuterade det - finns det människor som verkligen kan se igenom en människas lidande och om och om igen försöka rädda den människan? En främmande människa i en trappuppgång. Det känns inte som om det skulle kunna hända i verkligheten. Om någon så tydligt visar att man inte vill bli störd, brukar man inte komma igen och försöka. Inte på ett vänligt sätt i alla fall.

SPOILER ALERT!
Och om ni frågar oss... så väljer vi att tolka slutet som lyckligt. :)

Betyg: 4+

Nästa bok...
...blir "Sonen" av Philipp Meyer. Direkt recencerad efter denna eftersom vi tog två på raken.

Vi ses!
Höllvikenfruarna

Sanningen om fallet Harry Quebert av Joël Dicker

En riktig kvalitetsdeckare. Eller - det är ju inte någon deckare i den bemärkelsen eftersom det är en författare som är huvudpersonen. Ett mycket lyckat grepp i den här mycket spännande boken.

Vi diskuterade att man nog kan säga att det är ett mått på kvalitet att man kan lyckas göra en så pass spännande (och lång) bok med så få karaktärer. Det kanske är vanligt att man slänger in lite extra personer för att förvirra läsaren och göra det lite svårt att hålla reda på detaljerna, men det behövs inte i den här boken. Den är mycket spännande ändå och håller väldigt jämn nivå genom hela boken. Resorna fram och tillbaka i tiden fungerar väldigt bra och det blir effektfullt. Det känns som om den skulle göra sig bra som film. Ungefär som att "Gone Girl" var bra både som bok och som film.

Greppet att författaren skriver boken samtidigt som vi läser blir också väldigt lyckat och ger en dokumentär känsla som ökar spänningen. Man anar hela tiden att någonting inte är som det ska... Men inga spoilers nu... :)

Den enda invändningen någon av oss har är att det går lite fort i slutet när allt ska knytas ihop - men då har man å andra sidan hållits så länge på sträckbänken att det nästan vore tortyr att dra ut på det.

Sammanfattningsvis en bok som man önskar att man hade kvar att läsa även när man läst ut den, måttet på de bästa böckerna. (Och det var en hint från boken...)

Betyg: 4+ (nästan 5)

Nästa bok...
...blir "I skymningen sjunger koltrasten" av Linda Olsson.

Vi ses i november.
Höllvikenfruarna

Skynda att älska av Alex Schulman

Vem är Alex Schulman och varför syns han överallt? Har han något att säga - står han för något?
Eller är han bara allmänt sugen på att synas i media? Vi i klubben går in med olika bilder av författaren. En av oss gillar hans podcast - hans humor, hur han iakttar och hur han uttrycker sig.

Vi diskuterar kring om varför man skriver en bok om en hyfsat normal föräldrarelation? Varför får han skriva den här boken? Vem är den för? Vad vill han? En av våra starkaste invändningar är att den inte knyts ihop till något. Den bidrar inte till något, den har inte någon vision om att förändra något - den är ett knippe barndomsminnen. Och det har väl alla?

Det känns märkligt att vissa delar inte följs upp - misshandeln, skilsmässan. Det lämnas bara som reflektioner. Han tar inte något ansvar, har ingen tanke bakom vad den här boken ska åstadkomma. Det är lite lite Ranelid över det - lite sliskigt och självupptaget. (Om Ranelid tyckte vi INTE...)

Någon av oss kände dock att man kände igen sig i miljöskildringarna. Blev berörd kanske just av den anledningen. Fin skildring av hans uppväxt och hans barndomsmiljöer.

Om han inte varit känd - hade han fått skriva boken då? Antagligen inte. Och vem har kommit på titeln? Förläggaren? För om han hade valt titeln själv hade den antagligen hetat "JAG och min berömde far".


Sedan diskuterade vi mycket kring den här generationen - Alex och hans fru och andra mediapersonligheter - och hur självklart det är för dem att ta plats. Att få vara med i TV, att skriva krönikor, sända podcasts, blogga, skriva receptböcker... Och att Sverige är litet - så risken med det är att det blir tjatigt och att kvalitén då faktiskt kan bli lidande.

Betyg: Från 2 till 4 (vi var inte eniga)

Nästa bok...
...blir deckaren "Sanningen om fallet Harry Quebert" av Joël Dicker.

Vi ses i oktober.
Höllvikenfruarna

Etthundra mil av Jojo Moyes

Den här boken valde vi för att den låg etta på pocketlistan (vi försöker hålla oss till böcker som kommit ut som pocket) - ingen av oss hade läst något av Jojo Moyes tidigare. Vi trodde nog alla att det skulle vara en lite mer... avancerad bok... Vi blev ärligt talat lite besvikna, inte för att vi är några kultursnobbar - det är vi verkligen inte, men detta var inte riktigt vår cup of tea.

Det är möjligt att någon av de andra bästsäljarna från Moyes är mycket bättre - efter titlar som "Livet efter dig" och "Sophies historia" trodde vi nog alla att detta skulle vara en tung roman. Men det är det inte. Det är nästan lite Harlequin-varning. En ganska banal bok helt enkelt.

Hur kan vi avfärda den så lätt då? Jomen den följer den klassiska romantiska följetongen - fattig flicka möter rik man, de kommer först inte överens, men sedan inser de att de är gjorda för varandra (och givetvis är hon väldigt rekorderlig, dygdig och offer för omständigheterna - och snygg), meen (SPOILER ALERT!) det måste ju uppstå en eller två snurror på tråden innan de kan falla i varandras armar i slutet. Blaha - tycker vi. Har läst det förr. På nittiotalet.

Betyg: 2 (gick i alla fall snabbt att läsa)

Nästa bok...
...blir "Skynda att älska" av Alex Schulman. Vi hoppas att det blir lite bättre sommarläsning. ;)

Ha en skön sommar - vi är tillbaka i augusti.
Höllvikenfruarna

Expeditionen: min kärlekshistoria av Bea Uusma

Vi brukar ju försöka blanda brett i vår bokklubb. Vi slänger in faktaböcker eller biografier ibland. Den här gången blev det Bea Uusmas Augustvinnare om André-expeditionen som intresserade oss.

Vi hade långa diskussioner kring mysteriet, kring naiviteten, kring rikemanssöner som söker spänning, kring drivet av att upptäcka något nytt och den tekniska utvecklingen. Och vi diskuterade det äckliga också - det som fascinerar en läkare såsom Uusma. Och konspirationsteorierna... En annan bok som har en (ganska flippad) teori om detta är spänningsromanen "Strindbergs stjärna" av Jan Wallentin - den som är intresserad av detta rekommenderas att läsa denna!

Klart är att vi alla var äckel-fascinerade av den här boken. Någon undrade om de hade ångest när de startade, när de visste att allt inte stod rätt till, om de kände pressen att åka ändå. Eller var de bara naiva och ivriga? Och vi alla är nu klart intresserade följare av det här mysteriet.

Mycket intressant och bra bok . kom vi fram till. Bra för bokklubbars diskussion. :)

Betyg: 4

Nästa bok...

...blir "Etthundra mil" av Jojo Moyes. 

Vi ses!
Höllvikenfruarna

Steglitsan av Donna Tartt

Först får vi nog be om ursäkt för att vårt tempo saktats ned något. Tiden har helt enkelt varit svår att fånga den här hösten och vintern för oss alla, vi har alla familjer med barn och ibland behöver vi anpassa oss efter livet.

Men vi har läst. :) Och vi har läst en BRA bok. En UNDERBAR bok, tycker vissa av oss. Donna Tartt är ju väldigt regelbunden i sin utgivning - en bok vart tionde år. Så man får vänta. Och längta...

Det är inte alla av oss som har läst henne innan. Några av oss har fångats av "Den hemliga historien" redan på nittiotalet, och någon har även läst "Den lille vännen" från tidigt 00-tal. Så vad tyckte vi då?

Vi är alla överens om att hon skriver mäktigt - drömskt, detaljrikt och med fantastiska skildringar både av miljöer och personernas tankar. Det är som att man får följa med på alla vindlingar och alla reflektioner som huvudpersonen gör. Och vi är alla förundrade över hur hon - en kvinna i fyrtioårsåldern - kan gestalta en ung pojke/man på det sätt hon gör. Det är väldigt bra gjort.

Vi diskuterade också temat och den sorgsna och domedagsliknande känslan genom hela boken. Man vill att det ska gå bra, man vill att det ska bli enklare, lättare för huvudpersonen att leva. Men livet är ju sällan så. En av oss var på hennes författarbesök på Malmö Stadsbibliotek förra våren, innan vi hade läst boken, och minns att hon sade att det är livets svärta hon skriver om. Typ: "You live, you die - and it sucks".

Hon berättade även hur hon gjort för att skriva de fantastiskt surrealistiska scenerna när *SPOILER ALERT* personerna är drogpåverkade eller under scenen efter explosionen. Tydligen så har hon skrivit dessa scener, och sedan fysiskt klippt ut meningarna, lagt dem på golvet och flyttat runt dem. Inte konstigt att det tar henne tio år att skriva en bok...

Men på det hela, en mycket vacker, sorgsen, detaljrik bok som är ljuvlig att läsa. Man vill inte att den ska ta slut. Det är så många ord, och så vackra, att det känns som om boken blir din vän.

Här kommer ett citat ur boken:

"Hon hade sovkläder på sig, polkagrisrandiga pyjamasbyxor och en långärmad t-shirt med en av Hobies gamla tröjor över, och hon luktade fortfarande skrynkliga lakan och säng: åh, herregud, tänkte jag och slöt ögonen och tryckte ansiktet mot hennes axel, en hastig glimt av himmeln, åh, herregud. 

"Underbart att se dig!" Här var hon. Hennes hår, hennes ögon. Avbitna naglar, som Boris, och putande underläpp, som ett barn som sugit på tummen för mycket, rödbrusigt huvud, dom en dahlia"

Betyg: 4+ till 5

Nästa bok...
...blir "Expeditionen: min kärlekshistoria" av Bea Uusma. Den recenserar vi, om våra liv tillåter, i början av april. :)

Ha en glad påsk och njut av att ljuset kommer tillbaka!
Höllvikenfruarna