Den svavelgula himlen av Kjell Westö

En bok av en finlandssvensk författare som få av oss läst tidigare. Spännande. En av oss har läst flera av hans böcker och säger att det finns en tråd emellan dem och att ju fler man läser desto bättre blir de.

Det är lite spridda åsikter kring boken. Vackert och flytande språk är vi överens om. Och vackra miljöskildringar. Bara att komma på ett begrepp som "svavelgul himmel" - färgen på himlen precis innan det blir mörkt på sommaren - är imponerande och känns fräscht. Vackra beskrivningar utan att för den delen överdriva eller romantisera för mycket. Det känns verkligen som om man varit på besök i Helsingfors och i skärgården utanför.

Själva berättelsen och huvudpersonen har vi en lite splittrad bild kring. Vad är det han vill ha sagt egentligen? Vad går boken ut på? Finns det någon sensmoral? Vi har ju läst några böcker nu där huvudpersonen är någon som hänger på, som anpassar sig, som cirklar runt andra mer dynamiska personer. Man kan nästan säga att detta är en manlig, nordisk variant på Elena Ferrantes Neapelserie. En huvudperson som inte kan släppa den fascinerande vännen/väninnan och som utan den personen inte hade kunnat förverkliga sig själv och göra sig en akademisk karriär som författare. Eller..?

Någon av oss drar även parallellen till generationsromaner som Jack av Ulf Lundell. Det manliga sökandet efter ett varför och ett ursprung till hur man har formats som vuxen person och en slags sentimentalitet och romantisk bild av barndomen och sina första förälskelser. Kanske.

Det är en ärlig och självrannsakande bild av en man och hans relationer med sina barndomsvänner parallellt med beskrivningen av fascinationen av en uppsatt familj och hur även denna drabbas av samma händelser i livet som vem som helst. Huvudpersonen blir en distanserad åskådare på samma gång som han blir en del av de här personernas liv. Men han kretsar runt dem och kommer tillbaka gång på gång - han fäster aldrig. Han gifter sig aldrig, han får inga barn - men han kommer tillbaka till de två kvinnorna gång på gång. Lika så med sina manliga vänner. Han är skuggan. Och han inser det och försöker förstå vad det är som har format honom.

En vackert berättade berättelse om ett liv - vilket liv som helst faktiskt. När man ser tillbaka på det, varför blev det som det blev? Om man hade vetat det man vet nu för tjugo år sedan - hade det ändrat något? Boken väcker tankar helt klart. Men lite för lågmäld för någras smak.

Betyg: 3

Nästa bok blir...
...Mödrarnas söndag av Graham Swift. I slutet av januari recenserar vi den.

God fortsättning!
Höllvikenfruarna