Övergivenheten av Elisabeth Åsbrink

Detta är en bok som blandar historiebeskrivning, roman och en biografisk uppgörelse av författarens egen historia. Vi blev lite förvirrade och det var lite svårt att följa ned i de tvära kasten och se den röda tråden först. Och alla gillade de olika delarna olika mycket. 

Det handlar om det judiska arvet och hur olika generationer har hanterat det i genom tiderna. Och hur individer ännu idag lever med arvet och måste förhålla sig till det på något sätt. Oavsett om man vill eller inte. Det är liksom allestädes närvarande. 

För flera av oss var delen med en historielektion om de spanska judarnas historia i Thessaloniki i Grekland fascinerande. Vi måste leta efter gravstenarna om vi kommer dit någon gång! 

Vi ser och förstår att det är en viktig bok. Speciellt för författaren själv. Hon kommer från ett förnekande av sitt ursprung men hon kan ändå inte bli fri från det förrän hon förstår sin historia. Och frågan är väl då om man blir fri eller om man omfamnar den desto mer? Så här säger hon själv i en presentation av boken: 

"Det är en klassisk författarfråga: vem är jag och vad är det för värld jag befinner mig i? Jag har levt i så många år som om jag var på en öde ö, som om jag var helt ensam, som om jag inte hade några släktingar, ingen historia, ingenting. På ett sätt har jag skrivit den här boken för att se: is there anybody out there? Jag har följt mina trådar av familjehistoria och försökt att bygga en familj."

Men det är tvära kast mellan poesi och dokumentär och det gör boken lite spretig. Det sänker betyget en aning, tyvärr. 

Betyg: 3 av 5. 

Nästa bok...

...blir Modersmjölken av Nora Ikstena.  

Ha det så fint och var rädda om er!

Höllvikenfruarna