En dåres försvarstal - av August Strindberg

Carina om boken

När läste jag Strindberg senast? Högstadiet kanske....av tvång... Och var detta en traumatisk upplevelse eftersom det var med en hel del bävan och ångest jag började läsa ’En dåres försvarstal’? Jag hade en föreställning om att det skulle bli en rätt tung och svårgenomträngligt högtravande läsning toppad med en rejäl dos av svensk melankoli. Min lärare i litteraturhistoria kan inte vara stolt över sin insats här ;-)

Det blev inte så... och även om jag inte blev helt och hållet gripen av boken så är det en väldigt intressant (och från Stringbergs perspektiv - sann) berättelse om fantastiska och märkliga personer och händelser under ett decennium. Kanske är det språket som gör att jag inte fångas? Det är vackert, beskrivande och poetsikt, men formellt formulerat jämfört med litteratur skriven i ”nutid”, det är ju 130 år sedan! Det är förmodligen en vanesak, men för mig infinner sig en liten känsla av opersonlighet och betraktande i och med detta, istället för inlevelse och medverkan.

Axels och Marias relation i boken verkar helt absurd och jag vet inte vem av dem som var mest störd, men det var helt klart inte en ’perfect match’. Båda två egoistiska divor och drama queens. Han – extremt konservativ och hämmad med en osund kvinnobild som gör honom till en svartsjuk romantiker som kanske helst hade älskat Maria på avstånd och varit mer nöjd med lidandet i detta och kunnat vältra sig i det. Och hon – manipulativ, otålig och med ett enormt stort behov av uppmärksamhet.

Betyg: 4

Eva Sara om boken

Jag har nog aldrig läst Strindberg i skolan. Inte vad jag kan komma ihåg i alla fall. Jag har dock sett Fröken Julie, Hemsöborna och faktiskt lite av En dåres försvarstal på TV, allt när jag var liten och under 1o år. Då tyckte jag att det var hemskt.

Men att läsa Strindberg var fantastiskt! Vilket språk! Vilket geni! Vilken galning! Helt overkligt - och fascinerande. Vilket storhetsvansinne att få för sig att skriva en hel bok till sitt eget försvar - vem är intresserad liksom? Och på franska dessutom. 

Jag fascineras av Maria och Axels relation - den känns modern och helt tidlös. Samma intrig hade passat i vilken TV-såpa som helst idag. Strindberg målar upp en bild av deras personligheter och tolkar deras mönster, rörelser och uttalanden på ett självrannsakande och smärtsamt öppet sätt. Det känns som han har helt rätt i alla sina betraktelser. Och vilka besatta människor de är! Han är helt galen av svartsjuka och vill tygla sin vackra hustru samtidigt som han är den som uppmuntrar henne till att frigöra sig och arbeta trots att hon är mor och gift. Hon blir galen av tristess och bakbundenhet och söker bekräftelse och provocerar fram den. Deras destruktiva förhållande är stormigt och oförståeligt. Och hela tiden känns de som moderna människor - fast i 1800-talet.

Fascinerande är också de vågade kärleksscenerna och hur Strindberg bekänner sig helt utlämnad till sin trånande kärlek till henne.  Och sedan föraktar han henne-. Hora/madonna-komplexet har väl sällan beskrivits så väl som här.

Jag är glad att jag läste boken, det var otroligt underhållande. Ett mästerverk. Så klart.

Betyg: 5